Författare, före detta socionom och innan det klient. Så beskriver Susanna Alakoski sin resa genom de sociala frågorna, som alltid har berört henne. På Socialchefsdagarna belyser hon vikten av att byta perspektiv och att jämföra samtidens sociala frågor med dåtidens – som är mer lika än vi tror.
Författaren och socionomen Susanna Alakoski. (Foto: Niklas Maupoix)
Under de senaste tjugo åren har Susanna Alakoski varit verksam som författare, och skrivit över 3 000 sidor som rör sociala frågor, i form av skönlitterära böcker, artiklar och essäer. Bland annat har hon skrivit Svinalängorna och Bomullsängeln och just nu arbetar hon som redaktör för en kommande antologi om stolta sociala ärenden, ärenden som lyckas.
Hon har fokuserat på frågor som social utsatthet, alkoholism och framför allt – fattigdom, för att förstå dem.
– Sedan 1980-talet pratar vi om socioekonomisk utsatthet, men det är egentligen precis samma sak som fattigdom, menar hon. Det är tydligt att vi samhällsengagerade författare skriver fram ett behov av och en önskan om samhällelig trygghet – som en gång i tiden varit avgörande för vår egen överlevnad.
Starten för det sociala arbetet på 1900-talet
När hon själv studerade till socionom fick klassen frågan: Var det var bättre förr? Professorn gjorde tydligt att så var inte fallet. Folk svalt och dog i sjukdomar, det var ohygieniskt och brist på mat. Vad var det då som gjorde att sociala förhållanden blev bättre? Spiken. Vi började bygga: människor fick bostäder, toaletter och rinnande vatten.
– Många har utropat 1900-talet till den sociala idéns århundrande. Det var då det tog fart med det sociala arbetet, filantropin, men också det politiska engagemanget. Man stred, gick samman och drev frågorna, dock under STORT motstånd! Men det var det som gjorde att den första utbildningen i socialt arbete startade 1920, berättar Susanna Alakoski. (Foto: Niklas Maupoix)
Två inflytelserika kvinnor som drev de sociala frågorna på den tiden var Emilia Broomé och Kerstin Hasselgren. De ställde frågan: Behöver vi kunskap? Ja, blev svaret – för att förstå och kunna agera för att komma till rätta med människornas aktuella problem. Idag tittar vi i mångt och mycket på samma saker som då, menar Susanna Alakoski. Då som nu handlar det om sociala frågor som fattigdom, beroendeproblematik, psykisk ohälsa och familjers sönderfall.
Vittna om hur saker verkligen ser ut
Nyligen gav författaren Patrik Svensson ut boken Den barmhärtige mördaren, som handlar om statarnas hårda liv och statarsystemets kollaps. Den baseras på en verklig händelse, där hans släkting mördade sina egna barn på 1940-talet.
– Jag har väntat på en bok om statarna, som kan belysa de frågorna i nytt ljus. Svenssons bok visar på den medfödda hopplöshetskänsla som fanns i ett statarliv, utan några möjligheter att alls kunna förbättra livssituationen. Det här missade media på 1940-talet helt, vilket gör att vi kan ställa frågan: Vad missar vi idag? För det är inte lätt att se allt i sin samtid, utan det behövs nya blickar på gamla saker, menar Susanna Alakoski.
Ett annat tidsperspektiv hon tar upp är Ludvig ”Lubbe” Nordströms reportageserie Lort-Sverige från 1938, om en resa runtom i Sveriges landsbygder. Han rapporterade om lort, sjukdomar, trångboddhet och allmän misär. Det blev ramaskri. Så hade väl folk det inte på riktigt?
– Folk ville inte veta av det, men det hjälpte till att välta allt från statarsystemet och skapa en uppsjö av sociala reformer. Poängen är att någon måste vittna, berätta och visa! Vi inom socialt arbete måste därför vittna om vad vi ser – annars får ingen veta hur det är. Det är en plikt och en kunskap som kommer med yrket, på samma sätt som för läkare och jurister, säger Susanna Alakoski.
Kan vi bli socialt friska?
När Susanna Alakoski skrev Oktober i Fattigsverige utgick hon från sin egen ekonomiska utsatthet som barn på 1970-talet. När hon gick tillbaka i historien var en förklaring att hennes mormor fått barn utanför äktenskapet, ett brott som skulle påverka familjen i generationer. (Foto: Niklas Maupoix)
– Man ärver fattigdom på samma sätt som man ärver rikedom. Rika familjer ärver tomt, mark, pengar och andra medel. Fattiga ärver huset som aldrig fanns, tomten som aldrig fanns och pengarna som inte heller finns. I boken ställer jag frågan: Kan vi bli socialt sjuka? På samma sätt som vi kan bli psykiskt och fysiskt sjuka? Om vi kan det, kan vi då bli socialt friska? Vad krävs i så fall av dig själv som individ och medborgare? Och vad krävs av samhället?
Sammanfattningsvis menar Susanna Alakoski att det sociala arbetet i stort sett är samma sak idag, som på 1970-talet. Men en stor skillnad var att vi har mer kunskap idag, men mindre pengar. Då var det tvärtom.
– Min socialarbetarkontakt, Barbro, hade på arbetstid tid att bjuda mig på en fika på stan. Hon ställde mig mitt livs viktigaste fråga: Vad vill du bli Susanna? En fråga ingen tidigare ställt. Den fick mig att fundera. Vi vet aldrig när vi sår frön, därför ska vi så utav bara helskotta! För vi vet heller aldrig när ett frö slår rot, avslutar Susanna Alakoski.
Frågor från publiken
Apropå vikten av att vittna, borde cheferna gå en kurs i storytelling?
Det finns en mångfald olika sätt att vittna på – det gäller att hitta sitt sätt. Man kan även gå ihop med andra, och skicka mejl till ledande politiker. Jag blir upprörd när alla andra än socialtjänsten uttalar sig i sociala frågor. I en drömvärld skulle socialtjänsten ta initiativ själv och prata om det som är viktigt – och inte vänta på att media tar upp ännu ett misslyckat ärende. Jag är trött på den dominerande negativa bilden av socialtjänsten att den inte gör något, och inte kan något. Det är bättre att ta initiativet istället för att svara på andras skit (applåder).
Tidigare har du sagt att Sverige är ”världens bästa skitland”. Vad menade du med det, och skulle du säga samma sak om dagens Sverige?
Vi är fortfarande världens bästa skitland. Det var fantastiskt förr med den infrastruktur som fanns, man kunde inte bli vräkt som barnfamilj och människor gick inte tandlösa. Barn behövde inte skämmas över sina föräldrar, vilket är en bra sak då skam gör något med hela samhället. Det är också mänskligt att vara liten och vilja ha en lika snygg jacka som kompisen. Värdighet är viktigt. Socialtjänsten kunde förr bevilja möbler, fritidsutrustning – till och med en häst. Det bidrog till ett lugnare samhälle.
En ungdom med självskadebeteende behövde en gång en hund för att vända situationen. Men vad skulle socialtjänsten ta den på för konto? Efter diskussion registrerade man den som mat. Den här flexibiliteten behövs! Hur kan jag hjälpa den här människan på bästa sätt? Det handlar inte om miljoner. En hund är en billig rehabiliteringspeng, samtidigt ibland ett avgörande sätt att tänka utanför boxen.
En situation är annorlunda än tidigare, med 10–12-åringar som torpeder. Hur har det blivit så och vad kan vi göra?
En liten parallell till tidigare socialt arbete, jag minns en kvarterspolis som mina huligankompisar var kompis med, eftersom de hade mött honom mycket. Han frågade: ”Vill du ha en örfil nu eller ska jag köra dig hem till din morsa?” Idag är vi nästan rädda för de unga, och det sämsta som kan hända är just detta och att vi tappar kontakten med dem. Ser vi någon göra något fel, vågar vi inte säga till. Vi behöver förvärva tillbaka tilliten. Där vuxna blir vuxna, i förhållande till barn.
En sak du har sagt på en tidigare konferens är: ”Du ska inte bli berörd, du ska bli förbannad!” Borde vi vara argare?
Jag uppgraderar det idag. Bli pissed off istället! För ingen annan kommer göra jobbet åt oss.
Susanna Alakoski var en av storföreläsarna på Socialchefsdagarna 2025.
Text: Jenny Asp
Foto: Niklas Maupoix