Berörande start med ungdomskör på Socialchefsdagarna 2025
På konferensens första morgon satt cirka tusen förväntansfulla deltagare på plats i kongresshallen på Svenska Mässan i Göteborg. Där fick de möta klass 7d i Brunnsbo musikklasser, som sjöng några sånger ur musikalen Det vi inte ser, som handlar om flyktingflickan Maryam.
Fem körmikrofoner står på scenen, och upp kliver klass 7d: klädda i svarta byxor och vita överdelar, bärandes på väskor och ryggsäckar. Körledare Patrik Wirefeldt sätter sig vid pianot och berättar att Brunnsbo musikklasser firar 40-årsjubileum nästa vecka.
Idag sjunger de några olika sånger ur musikalen Det vi inte ser, som sattes upp för tio år sedan i samband med den akuta flyktingsituationen som rådde då. Alla texterna är skrivna av de elever som gick på skolan då, och det är ett lika angeläget ämne idag som då.
Eleverna sjunger medryckande, berörande, både pampigt, svängigt och långsamt och stämningsfullt – och sätter en finstämd ton på Socialchefsdagarnas inledning.
Rader som hörs ur de olika sångerna:
På en väg vet inte var, vet att det vi haft har vi lämnat kvar.
Sömnlösa nätter, nu bär det av, jag tror att allt blir bättre sen.
Kan jag förstå hur det känns när livet förändras
När ingen mig känner, och vet hur jag mår
När tankarna bränner
När det blåser kallt, ingen bryr sig alls.
Mamma sa jag måste följa dem som hämtade mig
Jag fick tro på hennes ord: Allt ska ordna sig
Ensam, kom som en chock
Ville hem tillbaka, tillbaka till mamma
Visste ingenting om landet
Kände ändå jag skulle trivas bättre
Det fick jag lita på
Det finns goda hjärtan i hela vår värld
Och alla kan ge ett ljus på vår färd
Att lyssna och tro, respektera varandra
Ta vara på allt vi är, och har och kan
Det finns goda hjärtan …
(Här får publiken sjunga med)
Hoppfull ändå, för allt kan bli bättre
Hoppfull genom allt, för vi tror på varann
Vi går tillsammans och det gör oss starkare
Hoppfull ändå
Finstämd poesi välkomnar deltagarna på Socialchefsdagarnas andra dag
Det andra kulturinslaget på Socialchefsdagarna 2025 är poeten och dramatikern Lina Ekdahl, från Göteborg. Hon läser fem dikter för oss – några längre, några kortare. Salen är knäpptyst medan hennes ord fyller rummet och lämnar kvar en känsla av både skratt, skörhet och jävlaranamma.
Den första dikten Lina Ekdahl läser för oss är Det första stycket, som beskriver grundläggande mänskliga behov, som värme, ljus, vatten och trygghet.
Vid kyla skall ni få eld. I mörker ljus. Vid alltför ljust skugga. Vid hunger bröd. Vid törst vatten. Vid sorg tröst. Vid uttråkning humor. Vid hemlöshet hem. Vid färglöshet färg. Vid oro ro.
Rena lakan vid feber.
Öppna sår tas hand om akut.
Förlorade armar och barn kompenseras. Efter slutfört arbete vila.
Efter avslutad vila arbete.
Stor bokstav efter punkt.
Punkt efter avslutad mening punkt.
Finns det frågor. Finns det frågor på detta det första stycket?
Dikten Avtalet rör sig i skuggsamhället och utforskar teman som tillhörighet, gemensamt ansvar och gränslöshet. Lina säger innan dikten: ”Men för att det ska finnas en skugga, så behövs det en förlaga. Men vem är vem och går det att skilja oss åt? Vad är det för avtal vi egentligen behöver göra?”
Den tredje dikten Kultur (alla dessa jävla människor som kostar så mycket) skrev Lina Ekdahl först som en krönika i Göteborgs-Posten efter nedslående möten inom kultursfären. Dikten kritiserar nedskärningar inom den ”lilla kulturen” – som bibliotek, Folkets hus och föreningar – och hur detta påverkar ungdomars möjligheter att uttrycka sig och finna meningsfulla aktiviteter. Misslyckas samhället med att ge utrymme för de som behöver det som mest, och leder detta i längden till större kostnader för samhället?
De två sista dikterna Onsdag och Faror rör frågor som livets skörhet och hur samhället försöker skydda sig mot faror genom försäkringar och regler.
Lina säger:
”Det är märkligt med dikter. Man skriver någonting i ett samhälle, i en tid och i en stämning som finns just då. Sen förändras ju världen och samhället hela tiden. Och även dikter förändras i sin kontext.”
Text: Jenny Asp textkonsult
Foto: Niklas Maupoix