Planerar samhället utifrån den sociala kontexten

De sociala aspekterna faller ofta i stadsplanering. Det vill Viktoria Walldin ändra på. Som socialantropolog på White arkitekter ingår hon i den ”socgrupp” som är ute och samtalar med människor och gör analyser i tidiga skeden, innan arkitekterna tar vid. ”Det är dags för folkhemmet 2.0 – vi måste börja matcha byggandet mot hur samhället faktiskt ser ut”, slår hon fast hon i sin engagerande föreläsning på Socialchefsdagarna 2019 i Umeå.

Att vara antropolog på ett arkitektkontor är inte helt vanligt. Så vitt Viktoria vet, är hon den första. På White arkitekter har de skapat en ”socgrupp” med tolv medarbetare med varierande bakgrund, som etnologer, beteendevetare, civilingenjörer och samhällsplanerare. De gör analyser i tidiga skeden, som sedan ligger till grund för arkitekternas arbete.

– Vi tror på ”the power of collective” och att det är bra att vara många med varierande bakgrund, för att kunna utveckla ett samhälle. Det är fantastiskt roligt att jobba med stadsplanering. Det vi gör blir ingen rapport som ligger och dammar, utan det blir hus och planer som syns och gör skillnad i samhället! säger Viktoria med äkta glädje i rösten.

Sociala frågor faller ofta i stadsplanering. Socialförvaltningen är sällan inbjudna till startprojekt, även om de sitter med användbar statistik för och kunskap om området. Ofta genererar stadsplanering frågor långt över beställarnivå, som otrygghet eller drogförsäljning. Därför behöver man tidigt göra en intressentanalys, för att dessa frågor ska hamna på rätt bord, menar Viktoria.

Låter människor komma till tals – på riktigt

I sitt arbete gör Viktoria intervjuer ute i fält, och hennes grupp utvecklar det klassiska samrådet. För att se till att alla röster kommer till tals arbetar de uppsökande och med inkluderande och kreativa metoder. Viktoria har nämligen märkt att medborgardialoger inte alltid verkligen är dialoger – ofta handlar det snarare om information.

– Genom att prata med människor lär vi oss mycket om den sociala välfärden. Det går inte att vara ute och prata med så många som vi gör, utan att se hur ojämlikt det är. Det är frågor vi brinner för, och därför är det något vi inte kan förhandla bort. Den som enbart fokuserar på kostnaderna prioriterar lätt bort de sociala frågorna. Men vi gör inte en barnanalys utan att fråga barnen, understryker Viktoria.

Som planerare kan man påverka segregation och spräcka de fysiska filterbubblorna. Genom att skapa platser som inbjuder till möten kan man undvika uppdelning. Normkreativ design – ofta likställt med feministisk stadsplanering – är ett annat sätt att påverka ojämlikhet. Viktoria tar upp exempel på hur man kan låta ungdomar vara med och planera parker, och tillföra nya kvaliteter. Eller hur man kan låta barn få tycka till om översiktsplaner.

– Folk har ofta väldigt rimliga tankar när de får tycka till. Om vi intervjuar 100 personer om platser och värden säger de inte 100 saker, utan de säger kanske 4–5 saker de tycker är viktiga. Det viktiga är att bli hörd och bekräftad.

Många är rädda för förändring

I stora förändringsprojekt blir det extra viktigt med dialoger. Viktoria tar upp exemplet Flytta Kiruna, där de höll i en medborgardialog. Genom att verkligen lyssna på Kirunabornas åsikter fick man veta deras tankar om flytten och vilka mötesplatser som var viktiga – som Empes gatukök.

– Alla undrade hur det skulle gå till; hur skulle vi flytta staden? Vår viktigaste uppgift blev därför att förklara och förklara igen och igen: hur det skulle gå till, vad som skulle hända och hur det skulle se ut framöver. Vi kunde inte ha ett 30-årsperspektiv, utan vi fick se 100 år fram i tiden, säger Viktoria.

Många människor uttrycker en rädsla för förändringar, men genom att verkligen prata med människor kommer man åt vad som ligger bakom. Viktoria menar att det handlar mycket om att tolka och förstå behov. Hon tar upp exemplet Ör, en stadsdel i Sundbybergs kommun. Området skulle utvecklas och sju byggherrar var involverade. Men det starka budskapet de möttes av när de kom dit var ”Rör inte vårt Ör”.

– Jag gick hem till några av motståndarna, för jag ville veta vad det handlade om. Och det visade sig att ett pensionerat par trodde att alla var ute efter deras lägenhet. Hur skulle de kunna släppa sin fyra, för en ny tvåa som var dyrare? Jag fick ett uppvaknande, och sedan dess driver jag den frågan. Det är inte rimligt att pensionärer ska flytta ut ur sina lägenheter, när det inte finns rimliga alternativ.

Dags för folkhemmet 2.0

Byggbranschen är en svårföränderlig bransch, eftersom det kostar mycket att våga skapa nytt, menar Viktoria. I hög grad planerar och bygger vi likadant som vi gjorde på 1950-talet, för hemmafrun och kärnfamiljen. Men idag lever vi annorlunda, och därför behöver vi också andra slags bostäder.

– Jag har full respekt för folkhemmet – det var perfekt för sin tid. Men vi är dåliga på att skapa de bostäder vi behöver idag, som billiga boenden, generationsboenden och delade boenden. Jag tror att det är dags för folkhemmet 2.0. Vi måste börja matcha byggandet mot hur samhället faktiskt ser ut, avslutar Viktoria.


Socialchefsdagarna 2019, Sociala aspekter i stadsplanering och arkitektur • Viktoria Walldin, socialantropolog och partner White Arkitekter

Text: Jenny Asp, textkonsult
Foto: © Mark Harris, Frozentime