Att se hela bilden för att komma åt missbruksproblem i familjer

Det är bara genom att ta bort stuprören och se helheten som vi kan hjälpa familjen på rätt sätt. Det menar Frid A. Hansen, psykolog och specialist i klinisk psykologi från Norge. I sin djupt gripande föreläsning pratade hon om missbruk, skam, stigmatisering och belastningsskador. Och hur socialtjänsten med små medel kan göra stora förändringar, genom att sätta familjen i centrum och ta de anhörigas problem på allvar.

”Det har skett en förfärlig trafikolycka, och bilen är nästan totalt kvaddad. Familjen som består av mamma, pappa och tre barn är alla illa däran. Ambulansen kommer och hämtar en familjemedlem, men resten av familjen får klara sig själv. Det är den stora bilden när man jobbar med människor med missbruksproblematik.”

Så inleder Frid Hansen sin föreläsning om missbruksproblematik i ett familje- och generationsperspektiv på Socialchefsdagarna 2019. Från 1986 fram till 2017 arbetade hon som behandlare, och senare chef, på Borgestadklinikken i Norge. Med sin liknelse menar att dagens offentliga hjälpapparat är fragmenterad och inte ser familjernas helhetsproblem, som kommer med missbruk.

– Vi ser inte alltid problematiken i sitt sammanhang. Vi letar diagnoser bland familjemedlemmarna, istället för att se den totala belastningen av missbruket. Men när barn inte får uppmärksamhet blir de utåtagerande. De kan också ge upp tron på att vi vuxna kan vara till hjälp. För vad är tillit? Det är att lita på gåvan som ännu inte har getts dig, säger Frid.

Se genom tabut och lägg fördomarna åt sidan

Missbruk är fortfarande tabubelagt och osynliggörs i hög grad i vårt samhälle. Vi vill inte se det och vi låtsas som om det inte existerar, tills det slår oss i ögonen.

– Men om vi däremot ser tabuna, synliggör vi också problemen och för ett barns utvecklingsperspektiv är det otroligt viktigt. Annars har de inte möjlighet att bearbeta det som händer i familjen, säger Frid Hansen.

Det som driver tabubeläggningen av missbruk är att vi stigmatiserar de som missbrukar. Vi annorlundagör dem. Idén om den genomsnittliga missbrukaren på parkbänken är långt från verkligheten. Det handlar istället om du och jag, om vem som helst. Men på grund av dessa kulturella fördomar blir missbruk något väldigt skamfullt.

– Barnen vet om denna stigmatisering, och skam smittar. Därför tystnar de och försöker desperat dölja det som sker inom familjen. För barn har inte lojalitet – de är lojala. Ska du hjälpa ett barn måste du därför rycka bort alla dina fördomar om hur en missbrukare ser ut och lever sitt liv. Du måste förstå att en missbrukare har samma drömmar som du och jag. Har samma värderingar som du och jag. ÄR du och jag. För barnets möte med dig ska inte innebära mer skam. 

Ta anhörigas problematik på allvar

Frid menar att det mest effektiva sätt hon har hjälpt familjer på är att ta de anhörigas problematik på allvar. Genom att hjälpa övriga familjemedlemmar kan man komma långt. Man måste gå in och se problemen i sitt sammanhang – se hela belastningen som sker inom familjen. Och för att kunna göra det behöver man inkludera både partnern och barnen i det terapeutiska rummet.

– När jag frågar mannen, för det är oftast en man, hur länge han har haft problem med alkohol brukar han svara: två–­tre år. Men när jag frågar hans partner hur länge hon har varit plågad av mannens bruk svarar hon tio, tolv, fjorton år. Det är en hel barndom. Det tar 8–12 års storförbrukning av alkohol innan man utvecklar ett missbruk. Det är ett barns hela uppväxttid, och under alla dessa år belastas barnet. Det är bara genom att sätta familjen i centrum och ta bort stuprören som vi kan hjälpa till på allvar.

År 1986 vände Frid på definitionen av missbruk. Den slår fast att det existerar ett problem med alkohol eller droger, när intaget styr familjen och när de känslomässiga banden mellan människor blir påverkade. Och det problemet ska fångas upp så tidigt som möjligt, för det är tungt att leva i en familj där det finns missbruk.

Det kan leda till en räcka psykosomatiska symtom som depression, sömnproblem eller utåtagerande beteende. Men detta är belastningsskador, som missbruksvården borde komma in och avlasta familjen med. Genom att tidigt hjälpa hela familjen kan vi sätta stopp för kommande problem. Och ja, det är kostnadseffektivt, betonar Frid.

– En dag fick jag ett brev från en kvinna, vars familj jag hade hjälpt 28 år tidigare. Hon var då nio år och hennes pappa ville inte sluta dricka. Men jag kunde hjälpa mamman att sätta gränser för missbrukets konsekvenser och sätta fokus på barnen. Dottern tackade mig för att jag hade hindrat henne från att hamna i psykiatrin, och hennes bror från att själv hamna i missbruk. Även om pappan inte slutade dricka förrän senare, blev inte familjen belastad av problem på grund av missbruket. Och det var för att jag som psykolog nådde in till familjen, berättar Frid.

”Lär min mamma att bli en mamma”

Frid avslutar sin föreläsning med en berättelse om Kari 11 år som hon kom i kontakt med 1986, strax efter att ha börjat på Borgestadklinikken. Karis mamma var sjuksköterska och hade tillgång till morfinpreparat, som hon stal och missbrukade. Efter att ha blivit tagen på bar gärning blev hon avskedad och polisanmäld, och nu startade ett extremt missbruk.

När mamman togs in på kliniken befann sig Kari med lillebror hos en granne, ovetandes om den faktiska situationen. Frid reste dit och började prata med Kari, som var oerhört optimistisk och glad för att äntligen bli sedd. ”Nu blir allting bra, för nu har vi ju kommit till dig.” Och Kari kommer med en prioriterad lista till Frid, på vad hon vill att de ska lära hennes mamma på kliniken.

Det är att lära mamma:

  1. Att hon inte ska ljuga för barnen.
  2. Att hon inte ska gå ut om kvällarna när barnen ligger och sover.
  3. Att hon inte ska dricka.
  4. Att hon inte ska vara ute och ragga.
  5. Att hon ska städa.
  6. Att hon ska ta hand om trädgården.
  7. Att hon ska ta hänsyn till barnen, vilket innebär att inte spela Rolling Stones så högt att lillebror vaknar, för då kan Kari inte sova och orkar inte med skolan dagen efter. Och det innebär att låsa dörren till sovrummet, för annars kommer mammans tillfälliga partners in och förgriper sig sexuellt på Kari.
  8. Att hon inte ska låsa in sig på rummet med sprit och cigaretter, och säga att hon vill dö. För det får Kari panik av.
  9. Att inte sitta i Open linje, där hon stämmer träff med andra för ett ”party”.
  10. Att hon ska laga middag.
  11. Att hon ska göra saker tillsammans med barnen, som att titta på tv och göra våfflor.

– Det här handlar om att lära Karis mamma att bli en mamma, att mamma ska lära sig att göra mammasaker. Kari vill bara ha det bra. Hennes önskemål handlar om helt vanliga saker som en familj gör, helt basic. Barn vet att de inte kan ta hand om sig själva. De behöver tydliga vuxna som är större, starkare och klokare än dem. Missbruk tenderar att göra nåt med detta samspel. Missbruk är så tidskrävande och uppmärksamhetskrävande, att det på många sätt är oförenligt med ett omsorgsansvar för barn, säger Frid.

Hon menar att om de där och då inte hade bundit samman Karis problem med hennes mammas missbruksproblem hade Kari hamnat i diagnosträsket. Letar vi efter diagnoser, tenderar vi också att hitta dem. Istället för att se problem som de belastningsskador de är. Men om man lyckas nå in, så kan man med små medel göra en stor förändring för hela familjen.


Socialchefsdagarna 2019, Om förståelse av missbruksproblematik i ett familje- och generationsperspektiv • Frid A. Hansen, psykolog och specialist i klinisk psykologi.

Text: Jenny Asp, textkonsult
Foto: © Mark Harris, Frozentime