Våran sort – samtal och sånger om socialt utanförskap

Sånger kan skapas av gripande berättelser från verkligheten. Det visade musikern Joel Alme prov på i samtal med socialarbetaren Peter Molin om barns uppväxtvillkor och socialt utanförskap.

Efter att ha spelat i flera olika band under 2000-talet, släppte Joel Alme sitt första egna album 2008. Sedan dess har det blivit ytterligare tre album och han är inte minst känd för singeln ”Snart skiner Poseidon” som är inmarschsång på IFK Göteborgs hemmamatcher. På Socialchefsdagarna 2018 framförde han flera av sina sånger på scenen i Hammarskjöldsalen och fick svara på frågor om sin uppväxt från socialarbetaren Peter Molin.

Ditt senaste album ”Flyktligan” präglas starkt av din ungdomstid?

– Där jag växte upp fanns det många generationer av fäder och mödrar som svikit varandra. Idén med ”Flyktligan” är att man, som i mitt fall, kan vara förbannad på sin pappa, men att man i vuxen ålder inser att det fanns anledningar till sveket. Jag har sett att det finns alkoholism och missbruk i flera led på min pappas sida. Se stegen och döm inte, det är vad skivan handlar om.

Din mor var inte bekväm i början med din musik. Var hon rädd att någon skulle bli utlämnad i texterna?

– Social skam är något som alltid funnits i den generationen, att inte ska prata om sånt här. För min mamma var det nog jättejobbigt, även om hon aldrig skulle visa det känslomässigt. Det fanns vissa saker som jag absolut inte fick ta upp och det har jag respekterat. Ens egna historier är en sak, men ska andra människor vara med i dem får man inte göra det på ett dömande sätt.

Flyktligan innehåller en sång som heter ”Slå hjärta slå”. Vad handlar den om?

– Om min morbror. Min mamma och hennes två bröder växte upp på ett barnhem. Bröderna blev utsatta för sexuella övergrepp och våld där och en av mina morbröder dog nyligen efter långvarigt missbruk. Låten handlar om det där ögonblicket precis innan man får dödsbeskedet och går runt i nån gammal stadsdel och väcker minnen till liv. Det gjorde min morbror i slutet.

”Backa tiden” var en annan av sångerna som Joel Alme framförde på scenen. I texten nämns Sannaskolans tak, vilket refererar till vänskapen mellan Joel, hans kusin Isak och kompisen Erik. Vänskapen fick ett tragiskt slut.

– Vi tre brukade spela basket på skolan och sen klättrade vi ofta upp på taket och satte oss och pratade. De dog samma år. Isak tog livet av sig på en ungdomsvårdsanstalt och Erik körde ihjäl sig med en stulen bil. Låten kom till när jag satt hemma med mina barn en fredagskväll och tänkte på mina kompisar som aldrig fick uppleva känslan med en familj och stoltheten man känner för det. Jag kände att jag ville hedra dem.

Vad hade samhället eller ni kunnat göra annorlunda under din uppväxt?

– När jag ser någon med missbruksproblem brukar jag tänka på de personerna som barn. Hur var de då? Hur kände man själv när man var liten? Det gör det lättare att se människan bakom missbruket.

Du är verksam i en värld där det finns mycket alkohol. Hur hanterar du det?

– Jag var ganska restriktiv som liten och drack inte alkohol förrän i slutet av gymnasiet. Sen blev det mycket på en gång och jag missbrukade både droger och alkohol och fick lägga in mig själv. Nu dricker jag ingenting, eftersom mitt psyke inte klarar av det.

”Röda bolaget” var nästa sång och bakom den döljer sig en historia om Joel Almes morfar som var sjökapten och dog av alkoholism.

– När verkligheten kom med barn och familj klarade han inte av det, utan söp ihjäl sig. Vissa personer fastnar i sin storhetsperiod och han var nog en av dem.

Du och din mor är nästan de enda i er släkt som har klarat sig. Varför?

– Jag brukar säga att hon är gjord av ett annat virke, men jag vet inte vad det virket är egentligen. Hennes bröder valde missbruk, men när hon fick barn så valde hon mig. Det kanske inte var den bästa tiden i livet och vi bodde på olika rivningskontrakt och gick på BUP, men hon gjorde ett val och valde mig. Väljer man bara sig själv hela tiden blir det nog svårt.

Hon tog ett drastiskt beslut när du var liten. Ni drog iväg till Grekland och bröt med din far.

– Hon var 20 när hon fick mig och hade precis ärvt min morfar. Vi luffade runt i Grekland något halvår och det stärkte nog våra band. Ibland behöver man inte tänka exakt rätt, utan bara hålla sig borta från saker.

I ”Våran sort” sjunger du om att ge alla en chans. Du är väldigt icke-dömande?

– Ni i publiken jobbar ju med de här frågorna varje dag och man får välja den vägen, att se människor som goda. När min kusin dog ringde hans pappa från Australien och frågade om det fanns några pengar kvar i dödsboet. Som ung hade jag svårt att tackla den situationen, men nu ser jag att hela hans beteendemönster beror på hur han själv har blivit behandlad genom livet.

I TV-programmet Jills veranda valde du att spela för några som hamnat vid sidan om, nämligen de intagna på ett fängelse. Hur upplevde du det?

– När man pratar om rätt och fel och straff i USA så märker man att det är en så mycket större fråga där. Jag tror inte att de jobbar med att fångarna ska få uppleva något fint, utan de ska straffas. Därför tror jag att konserten gjorde mycket. I Nashville är musiken djupt inpräntad. Vem som helst har musik inom sig och det såg man där.

Som sista låt framförde Joel Alme ”Aldrig bra på livet”. Det ledde in samtalet på hans relation med fadern.

– De gånger som jag träffade min pappa när jag var liten, kände jag mig alltid lite äldre än honom. Han var en småfifflare som hade mycket pengar ibland och lite pengar ibland och lade mycket kraft på vad andra skulle tycka. När han inte hade pengar körde han alltid slitna bilar och berättade då för folk att det var bilen som han använde på landet. Jag såg alla de små lögnerna och det gjorde att jag kände mig äldre än honom.

Hur har det påverkat dig som far?

– Jag kompenserar de grejerna på ett jobbigt sätt och det blir lite sektkänsla över familjen. Bara att lämna hemmet och åka hit till Jönköping gör mig orolig. Jag känner skuld för att inte vara tillräcklig.


Socialchefsdagarna 2018, Våran sort – samtal och sånger om socialt utanförskap • Musikern Joel Alme och socialarbetaren Peter Molin.

Text: Erik Skördåker, copywriter
Foto: © Frozentime