Tillitens betydelse i samhället

Människan är ett imiterande flockdjur mitt i ett samhälle där visuell kommunikation ständigt ökar. Hur hanterar vi alla de mediala intrycken? Välkände filmregissören Ruben Östlund dissekerade frågan på Socialchefsdagarna.

Ruben Östlund är mannen bakom filmer som ”De ofrivilliga”, ”Play” och ”Turist”, samt guldpalmsbelönade ”The Square”. Många av de rollkaraktärer som dyker upp i filmerna bottnar i hans starka intresse för sociologi. Uppmaningen från regissören är att våga titta på människan när den misslyckas.

– Fingerpekande är alltför vanligt idag tyvärr och människor sätts sällan i en kontext. Jag identifierar mig ofta med personer som agerar felaktigt på grund av okunskap att hantera en given situation. Samma typ av situationer använder jag ofta i mina filmer, berättade Ruben Östlund under sin föreläsning.

Strävan att hålla masken

Som regissör är den visuella kommunikationen vardag och den kommunikationen gör sig påmind allt oftare och på allt fler platser i samhället. Det får konsekvenser för människan som är ett flockdjur till naturen.

– Rörlig bild är ett extremt effektivt sätt att kommunicera med och det vi ser medialt lägger sig i våra minnesbanker. Mycket av det blir sedan något som vi agerar och orienterar oss utifrån. Människan vill inte sticka ut, utan vi härmar det som vi omger oss med, sa Ruben Östlund.

Ett ofrivilligt komiskt exempel visades genom ett filmklipp från en nyhetssändning i BBC som har fått stor uppmärksamhet. En taxichaufför hamnar av misstag i studions intervjustol, där en expert på rättighetsfrågor på internet i själva verket skulle ha suttit. Taxichauffören håller trots det masken och besvarar reporterns frågor i sändningen.

– Anledningen till att det här klippet är intressant är att vi är rollspelande varelser som hatar att tappa ansiktet. Det är mänskligt att försöka leva upp till de roller som förväntas av oss, sa Ruben Östlund.

Ett rån med mediala intryck

Det är lätt att tro att någon som regisserar filmer och som reflekterar mycket över bildernas påverkan, själv är bättre på att hantera imiterandet. Så är inte fallet, åtminstone inte för Ruben Östlund. När han och hans kollega hamnade mitt i ett butiksrån i Stockholm, insåg han att de båda agerade med mediala intryck som utgångspunkt.

– Rånarna kom på EU-mopeder och hade vita masker under hjälmarna. När min kollega sa att det var ett rån på gång, var jag tveksam och undrade om inte rånarluvor ska vara svarta. Jag tyckte inte heller att vi behövde ringa polisen ”för de har en larmknapp under disken och då kommer polisen direkt”.

Upplevelsen resulterade i kortfilmen ”Händelse vid bank”. Den är en rekonstruktion av hela förloppet och filmad i enda tagning. På många sätt kastar den också omkull de uppfattningar som många har fått av liknande situationer i filmens värld.

– Det är nästan mer dramatiskt när en av skådespelarna klagar på att det inte går att zooma med mobilkameran än när det skjuts inne på banken.

Ruben Östlund underströk också ansvaret när kriminella erbjuds utrymme i medierna.

– Alla kommer nog ihåg debatten om videovåld på 80-talet. Det klassades som moralpanik, men det är ett imiterande som sker. Kriminella erbjuds utrymme i media och de bilderna kan få en annan person att imitera dem. På så sätt är medierna med och skapar ett beteende.

Vuxenvärlden vs barnvärlden

Precis som ”Händelse vid bank” är filmen ”Play” inspirerad av verkliga händelser i en kriminell kontext. Bakgrunden är en grupp med unga pojkar som under en period rånade ett antal personer i Nordstan i Göteborg.

–Bilden som skulle återskapas, med svarta personer som rånade vita medelklassbarn, blev väldigt kontroversiell. När jag intervjuade en av rånarna framkom det att de hade spelat med mediabilden av den stigmatiserade stereotypen av den svarta mannen som de hade fått placerad på sig. Detta trots att de kom från ganska ordnade bakgrunder själva.

Under researcharbetet till Play gjorde Ruben Östlund fler upptäckter. Rånen skedde på dagtid med många vuxna personer i närheten, men endast i två av de många fallen skedde någon slags interaktion med vuxna.

– Barnen bad inte vuxna om hjälp och det var som att allt utspelade sig i två parallella världar, en med vuxna och en med barn. Det visar på en attitydförändring i samhället. På 50-talet såg man vuxna som en tillgång som kunde hjälpa en, nu ses de nästan som ett hot. Jag började fundera kring attityden och kring ansvar och tillit till varandra.

Frizon i stadsbilden

Funderingarna ledde till en idé om ett experiment med en uppmålad ruta med olika bestämmelser. Idén har sedan blivit verklighet på ett torg i Värnamo, där en vit ruta pryds med texten ”Rutan är en frizon där tillit och omsorg råder. I den har vi samma rättigheter och skyldigheter utan åtskillnad”.

– Människor är bra på att gå med på överenskommelser och sociala kontrakt. Det är som med trafikreglerna. Ett par streck i marken gör att vi är överens om att vara försiktigt med fotgängare. Det har fungerat ganska fint i Värnamo. Ingen har visserligen ställt sig i rutan för att få hjälp, det var naivt att tro. Men den har blivit en plats för manifestationer för såna här värderingar. Bland annat var en grupp funktionshandikappade där och demonstrerade och när ett antal flyktingpojkar skulle utvisas gick folk till rutan och demonstrerade.

Rutprojektet genomför Ruben Östlund tillsammans med filmproducenten Kalle Boman och Värnamorutan ska få sällskap av fler varianter i Sverige.

– Arbetet fortsätter och snart invigs en ruta i Ängelholm!


Socialchefsdagarna 2018, Tillitens betydelse i samhället • Ruben Östlund, filmregissör.

Text: Erik Skördåker, copywriter
Foto: © Frozentime