Från delar till helhet

Seminarium 6 Från delar till helhet – framtidens vård och stöd för personer med skadligt bruk och beroende

– Det känns viktigt att vi gör det här tillsammans, så inledde Zophia Mellgren, ämnessakkunnig i Samsjuklighetsdelegationen seminariet.

Utgångspunkten var varför reformen behövs och vad som måste bli annorlunda för att vården och stödet ska fungera bättre för personer med skadligt bruk eller beroende. Svaret finns i de målbilder som samsjuklighetsutredningen har tagit fram tillsammans med enskilda och anhöriga. Målbilderna beskriver både riktningen för förändringen och hur vi framöver kan bedöma huruvida reformen lyckas.

För att nå dit behöver systemet förändras. Tätare samverkan är nödvändig eftersom den som söker hjälp inte utgår från hur verksamheterna är organiserade eller hur ansvaret är fördelat. Personen vill få hjälp med sina behov, utan att behöva navigera mellan olika organisatoriska gränser.

En reform i två steg

Samsjuklighetsreformen ska genomföras stegvis. I det första steget reformeras den frivilliga vården genom lagstiftning och förordning, kompletterat med stödjande uppdrag till nationella myndigheter. I det andra steget behandlas tvångsvården och andra kompletteringar som behöver samordnas med angränsande utredningar.

I reformens första steg behöver hälso- och sjukvården kliva fram och ta ett tydligare ansvar, medan socialtjänsten ska fokusera på det sociala arbetets kärnuppdrag och stödjande insatser. En central förändring i hälso- och sjukvårdslagstiftningen är att vården ska organiseras samordnat med vården för andra psykiatriska tillstånd. Hälso- och sjukvården ska hålla samman vårdinsatserna för målgruppen.

Det föreslås också en skyldighet att samordna vård- och stödverksamhet för personer med psykiatrisk funktionsnedsättning som behöver både socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens insatser. Det behöver inte alltid handla om skadligt bruk eller beroende. Denna samordning beskrevs som en pusselbit som saknats i dagens system.

Den avgörande kulturresan

Lagstiftningen är viktig, men den stora förändringen handlar också om kultur. Begreppet missbruk ersätts av skadligt bruk eller beroende, men ett nytt språk räcker inte. Verksamheterna behöver se på sina uppdrag, roller och arbetssätt med nya ögon. Det kräver att ansvariga huvudmän bygger ett gemensamt arbetssätt kring människor vars behov inte följer organisationens gränser.

Panelsamtal

Från vänster till höger: Sus Lantz från Föreningen Sveriges socialchefer, Frida Cissig från Göteborgsregionen, Mårten Jansson från Nationell samverkan för psykisk hälsa och Zophia Mellgren, ämnessakkunnig från Samsjuklighetsdelegationen (foto: Niklas Maupoix)

När panelen välkomnades upp på scenen återvände samtalet till målbilderna. Tillsammans med Sus Lantz från Föreningen Sveriges socialchefer, Frida Cissig från Göteborgsregionen och Mårten Jansson från Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa diskuterade Zophia Mellgren vad som krävs för att reformens intentioner ska bli verklighet.

Brukarnas erfarenheter måste forma omställningen

Mårten Jansson betonade att brukarinflytandet behöver finnas med genom hela förändringsarbetet. När fokus riktas mot organisation, ansvar och struktur finns en risk att brukarnas erfarenheter hamnar i bakgrunden. Därför behöver kommuner och regioner inte bara lyssna vid enstaka tillfällen, utan skapa former för ett löpande och systematiskt inflytande.

Brukarnas kunskap kan bidra till den kulturförändring som reformen kräver. I stället för att verksamheterna enbart försöker tänka ut nya lösningar på egen hand behöver de fråga dem som möter systemet i vardagen. Brukarorganisationer kan samlas över organisatoriska gränser, dela erfarenheter och bidra med den energi och riktning som behövs i omställningen.

Målbilderna kan samtidigt användas som ett konkret verktyg för uppföljning: Upplever den enskilde att stödet hänger ihop? Blir personen lyssnad på och bemött med respekt? Får personen hjälp utifrån sina behov? Om svaret är nej har omställningen ännu inte nått fram. Kommuner och regioner behöver därför börja träna på gemensam uppföljning redan nu och utveckla mått som fångar det som faktiskt är betydelsefullt för dem som tar emot insatserna.

Från stuprör till ett gemensamt ”vi”

Sus Lantz lyfte ledarskapets betydelse. Verksamheterna kan inte fortsätta ledas i stuprör, och människor ska inte behöva skickas runt mellan dem. Stödet behöver i stället organiseras så att flera aktörer kan mötas kring personen. Kommun, region och civilsamhälle behöver bygga ett gemensamt ”vi”, med personens behov som utgångspunkt.

Det ställer krav på modiga ledare som håller fast vid reformens varför: För vem gör vi förändringen? Tillsammans behöver huvudmännen vara överens om riktningen och se till att förändringen når hela vägen från styrning och ledning till det praktiska mötet. Socialtjänsten består av flera verksamheter och det gör även regionen. Alla behöver förstå sin del i helheten.

Kommunerna behöver både avveckla och utveckla

Frida Cissig beskrev att kommunerna måste hålla flera perspektiv i huvudet samtidigt. Vissa delar ska avvecklas medan andra behöver utvecklas. Alla aktörer behöver inte göra allt, men allt som krävs måste bli gjort för att delarna ska bilda en helhet.

Ett konkret första steg är att inventera nuläget: Vilka personer med skadligt bruk eller beroende möter kommunen? Vilka behov har de? Får de tillgång till kommunens insatser? När bilden av målgruppen och behoven blir tydligare skapas en grund för dialogen med regionen och för utvecklingen av framtidens stöd.

Samtidigt får ingen huvudman släppa en person med hänvisning till att ansvaret ligger någon annanstans. Den verksamhet som möter personen behöver bidra till att nästa aktör faktiskt tar vid. Bemötandet är också centralt. Fokus behöver flyttas från en snäv fråga om bifall eller avslag till hur personen upplever kontakten, stödet och möjligheten att få sin situation förstådd.

Förändringen måste märkas i vardagen

En fråga från publiken handlade om realismen i förändringsarbetet: Hur blir överenskommelser på styrnivå verklig förändring i verksamheterna? Panelens svar var att målbilderna måste angå hela organisationen, inte bara medarbetarna närmast brukarna. Ledningen behöver följa utvecklingen, agera när arbetet tappar riktning och ge verksamheterna förutsättningar att förändra praktiken.

Publiken delade också ett exempel på en gemensam brukarundersökning genomförd av kommun, vårdcentral och psykiatri. Exemplet visade värdet av att följa upp tillsammans, över huvudmannagränserna. Samtidigt lyftes övergångsperioden som särskilt känslig, inte minst när kommunerna under en tid har kvar ansvar kopplat till tvångslagstiftningen. Behovet av tydlig vägledning och stöd under övergången blir därför viktigt.

Med målbilderna som kompass

Seminariets samlade budskap var att reformen inte enbart är en ansvarsförflyttning. Den är en möjlighet att bygga en vård och ett stöd som upplevs som sammanhållet av den som behöver det. För att lyckas krävs ett tydligt varför, kunskap om nuläget, gemensamt ansvar, modigt ledarskap och ett brukarinflytande som påverkar både utveckling och uppföljning. Först när helheten fungerar i människors vardag har reformens mål blivit verklighet.

Seminarium 6, Från delar till helhet – framtidens vård och stöd för personer med skadligt bruk och beroende. Ett seminarium på Socialchefsdagarna 2026.