Insatser för våldsutövare – nytt ansvar för kommunerna

Föreläsare på det här seminariet var Jenny Norén, särskilt sakkunnig i kvinnofridsfrågor på Sveriges Kommuner och Regioner (SKR), Maria Eriksson, professor i socialt arbete vid Ersta Sköndal Bräcke högskola och Kerstin Nettelblad, verksamhetschef för Utväg Skaraborg och Utväg Södra Älvsborg.

Presentation

Arbetet med våldsutövare sker mestadels i form av enskilda samtal. För närvarande finns det inga evidensbaserade metoder som man vet kommer att ge resultat, och vägen dit är lång.

En viktig fråga är: ”hur kan vi veta att det vi gör inte gör skada utan gör nytta?”

Man vet egentligen inte vad som händer i de individuella samtalen och vad som hjälper, eftersom ett individuellt samtal alltid anpassas efter klienten. Däremot finns det olika skolor och inspirationskällor när det gäller arbete med våldsutövare. Man har även olika perspektiv när man jobbar med dem, till exempel barnets perspektiv.

Till vänster Jenny Nore´n som är särskilt sakkunnig i kvinnofridsfrågor på SKR, tillsammans med Kerstin Nettelblad, verksamhetschef på Utväg Skaraborg och Utväg Södra Älvsborg.

Ny lag

Ett nytt ansvar kring våldsutövare trädde i kraft den 1 juni 2021. Lagen säger att socialtjänsten kan, för brott som skulle ge mer än ett år fängelse, lämna våldsutövarens uppgifter till Polismyndigheten i förebyggande syfte.

Det finns många inom professionen som har mångåriga erfarenheter av arbete med våldsutövare. Men insatser följs inte upp och därför är det svårt att bedöma om insatserna fungerade eller ej.

Det är viktigt att veta att det inte är lagstiftat för hälso- och sjukvården att bedriva arbete med våldsutövare eftersom dessa personer inte anses vara sjuka – med andra ord ”våldsutövare är ingen diagnos” – därför har socialtjänsten ansvar för arbetet med dessa klienter.

Arbetet med våldsutövare omfattar dock olika typer av insatser som psykosocialt stöd, psykosocial behandling och psykologisk behandling. Det är därför svårt att avgränsa vem som är ansvarig för de olika insatserna eftersom psykologisk behandling bedrivs av hälso-och sjukvården och de andra insatserna ligger inom ramen för det sociala arbetet.

Riskfyllt och krävande arbete

Att arbeta med våldsutövare är inte riskfritt. Målgruppen har en reellt våldskapital som behöver bedömas och hanteras. Det krävs personal med rätt kompetens. Tydliga evidensbaserade metoder saknas fortfarande.

De som är våldsutsatta behöver förstås primärt fokus och deras risk och säkerhet ska bedömas kontinuerligt. Tyvärr finns det för få verktyg för att kunna göra en säker bedömning om förestående mordrisk eller liknande.

Stort mörkertal

Enligt en uppskattning är det 10 till 20 procent av våldsutövare som har fått insatser som ändrar på sitt beteende. Det är långt ifrån ett godkänt betyg och det är viktigt att komma ihåg att omkring 16 kvinnor varje år mördas av en närstående. Det är därför mycket viktigt att arbeta med våldsutövare. Samtidigt är det ett krävande arbete och det saknas kunniga behandlare. Det finns inga förebyggande insatser i detta område och alldeles för stort mörkertal.

Mer pengar och mer forskning behövs

Vissa verksamheter har kommit längre i sitt arbete med våldsutövare men generellt finns det fortfarande mycket att göra.

Ett första steg är mer medel till kommunerna som kan räkna med ökat statsbidrag, där pengarna är öronmärkta för insatser med våldsutövare och våldsutsatta.

År 2007 när socialtjänstlagen infördes följde inga ökade statsbidrag. Brist på ekonomiska resurser har försvårat förverkligandet av insatserna enligt den nya socialtjänstlagen. Statliga bidrag har varit alldeles för små och generellt sett kan man säga att kvinnoskyddsverksamheter är underfinansierade.

För att arbetet med våldsutövare ska kunna fortsätta och ge resultat är finansiering en förutsättning. Dessutom krävs forskning för att ta reda på vad vi gör i våra verksamheter och vilken effekt vi får. Generellt behöver vi ökade kunskaper på hela området.

Böckerna Förändringsarbete med våldsutövande män och Barn som upplever våld har som syfte att ge stöd. Kring barn som upplever våld finns det inte heller mycket forskning eller evidensbaserade metoder att luta sig mot.

Internationellt utvecklas mycket kunskap kring dessa områden men vi behöver se på arbetet med våldsutövare i ett större sammanhang.

Duluth-modellen upplevs vara användbar då perspektivet blir bredare och man fokuserar på ett samordnat insatssystem.

Utsatta i centrum

Det allra viktigaste att tänka på, vid ett ingripande som rör våld, ska man alltid sätta de utsatta i centrum. Insatser som sätter de redan utsatta i ännu större fara måste väljas bort. Det är viktigt att komma ihåg att det finns stora risker för återfall då våldsutövaren inte drabbas av några konsekvenser. Riskbedömningen ska därför ske kontinuerligt och för att samordna insatserna behövs det klara riktlinjer. Dokumentation är en viktig faktor för att försäkra sig om att insatserna hänger ihop i en så kallad insatstrappa. Utan dokumentation blir det omöjligt att följa upp insatserna.

Insatstrappan

De första stegen i insatstrappan är att upptäcka våldet – ett arbete som pågår under en längre tid. Det måste finnas rutiner för att upptäcka våld, till exempel att ställa samma fråga i olika sammanhang.

De andra stegen är påverkansarbete och stöd. I detta skede används Vaska samtal som har till syfte att förstärka motivationen att ta emot stöd och olika typer av insatser för att förändra sitt beteende. Stödet krävs för att få livet att fungera på ett praktiskt sätt.

Vi behöver tänka insatser för våldsutövare som ett helt system och arbetet ska vara evidensbaserat samt uppföljning krävs.

Projekt Utväg

https://www.utvag.se/

Kerstin Nettelblad berättar om projektet Utväg, som är en myndighetssamverkan i arbetet mot våld i nära relationer, ett samarbete för kvinnofrid.

Det första Utvägprojektet startades i Skaraborg år 1996, sedan i Södra Älvsborg och år 2006 i Göteborg.

Projektet inleddes genom att samla alla myndigheter som jobbade med kvinnofrid. 2006 startades även barngrupper. I början skedde insatserna i form av uppsökande arbete för både den våldsutsatta och våldsutövaren men nu är uppsökande arbete inte längre aktuellt eftersom både den utsatta och utövaren själva söker sig till Utväg.

Samverkan är vägen mot utväg

Kerstin Nettelblad berättar att det inte är Utväg som ska lösa problemet utan respektive verksamheter på olika håll. Till exempel måste en barnmorska kunna prata med en åklagare för att kunna förstå vad man kan göra bättre i sitt arbete. Kerstin berättar även att våldet har blivit grövre. För att våga ställa jobbiga frågor måste den yrkesverksamme veta vart den ska hänvisa klienten, och hur det ska göras.

Tydliga ramar behövs

Samverkande myndigheter behöver tydliga ramar så att samarbetet kan fungera. De behöver även säkerställa om de definierar våld i nära relationer på samma sätt. Våldsutövarens perspektiv ska alltid vara med då våldsutövaren ännu ej är dömd. Idag är det en frivillig hjälpsökande utövare som inte är dömd – det finns därmed inget tvång i arbetet med denne. En yttre motivation såsom ett möjligt framtida straff ger inte speciell stor förändring. Våldsutövaren behöver hitta den rätta inre motivationen för att förändra sitt beteende.

Dessa ramar är

  • frivillighet
  • kostnadsfrihet
  • tystnadsplikt
  • dold journalföring samt
  • anmälningsplikt

Barnens perspektiv kan bidra som motiverande faktor till att ta emot hjälp.

Utväg erbjuder även stöd för personen som ska jobba med våldsutövaren. Utväg har ingen samordnande roll inom socialtjänst utan har sin egen roll.

Att förändra sitt beteende är ett stort arbete och det finns ingen quick fix. Det tar tid att hitta ett nytt mönster i nära relationer.

Det psykologiska försvaret hos den som utsätter andra för våld är oerhört starkt. Det finns en hög suicidrisk när våldsutövaren inser vad hen har gjort mot sin partner eller mot sina barn.

Publikfråga: När någon blir aktuell hos er, har de gett samtycke till insatser från soc?

Nej, men det kan finnas parallella spår av stöd.

Publikfråga: Hur långa är behandlingstiderna?

20 veckor men det är inte ovanligt med ett års behandlingstid.

Här kan du läsa mer om Kvinnofrid


Socialchefsdagarna 2021 den 24–26 november i Malmö • Seminarium 4: Insatser för våldsutövare – nytt ansvar för kommunerna. Jenny Norén, särskilt sakkunnig i kvinnofridsfrågor, SKR. Maria Eriksson, professor i socialt arbete, Ersta Sköndal Bräcke högskola. Kerstin Nettelblad, verksamhetschef, Utväg Skaraborg och Utväg Södra Älvsborg.

Text: Marina Fedorova och Luisa Gambadori Llupa, socionomstudenter vid Lunds universitet
Foto: © Mark Harris, Frozentime