8. Ensamkommandes hälsa i Norden

Inledning

Ove Ledin, som arbetar för Sveriges kommuner och landsting, inleder seminariet. Han förklarar att denna föreläsning kommer fokusera på ensamkommande flickor och förklarar att det kommer betydligt färre ensamkommande barn nu i jämförelse med flyktingkrisen år 2015. I år har det kommit lika många som under 2006, prognosen säger 1 000 barn men det är mycket som tyder på att det är färre än så.

Totalt har cirka 20 000 barn kommit hit till Sverige de senaste åren. Av dem är det ungefär en fjärdedel av barnen som är flickor, vilket är en ökning från tidigare år. I augusti i år var hela 38 procent av de ensamkommande barn som kom hit flickor. Det är också fler yngre barn som kommer hit nu för tiden. 

Mikaela Andersson, förste socialsekreterare i Vänersborg som tidigare arbetat i Trollhättan. Ove Ledin, handläggare SKL. Nina Rehn-Mendoza, forskare på Nordens välfärdscenter.

Varför anvisas det så många barn på anknytning?

Statistik visar att ensamkommande flickor som kommer till Sverige anvisas betydligt oftare på anknytning. Det är vanligt att flickorna får bo hos någon släkting (t.ex. faster/farbror, moster/morbror, kusin). Ett problem som förekommer är att både barnen och släktingen känner en stark lojalitetsplikt gentemot sin släkt/ familj, då det är vanligt inom vissa kulturer att ”man tar hand om varandra”. Anknytningarna har dock allt för ofta visat sig vara svaga och detta har i vissa fall påverkat omvårdnaden om dessa barn.

Faktorer som missgynnar integration

I många anknytningsfamiljer/hem är även den mottagande släkten eller släktingen ny i Sverige. Detta innebär ofta att kunskapen om det svenska språket är bristfälligt eller ibland till och med helt obefintligt. Kunskapen om svensk kultur, rättssystem, jämställdhet mellan män och kvinnor samt barns skolplikt finns inte alltid i hemmen (av naturliga skäl, eftersom de är nya i Sverige). I många fall har familjerna inte heller hunnit etablera sig på den svenska arbetsmarknaden och är därmed bidragsberoende.

Detta är faktorer som missgynnar de ensamkommande flickornas integrering i det svenska samhället och risken är därmed stor att de inte får samma utvecklingsmöjligheter som de som inte blivit anvisade på anknytning.

För många med anknytningsanvisning

Justitiedepartementet tyckte att det var för många barn som anvisades på anknytning. 62 procent uppfyllde inte målen (främst flickor).

Från och med i sommar har Migrationsverket ett nytt sätt att bemöta ankytningsanvisning. Om man kommer idag och har en medsökande med sig kan den medsökande personen vara ens anknytningsperson (även om det är en vän som följer med). Kommer man istället ensam är det socialtjänsten på kommunen som gör den första bedömningen om var man ska hamna/slussas vidare. På så sätt utreder socialtjänsten barnets (eventuella) anknytningsperson och utifrån denna utredning bedöms om den anknytande personen är lämplig i omvårdnaden kring det ensamkommande barnet.

Socialstyrelsen har statistik på hur ensamkommande barn placeras i Sverige. Av de ensamkommande som kommer till Sverige är en tredjedel barn. Av barnen är det fler flickor som bor i familjehem än pojkar. Var tredje flicka blir placerad i nätverkshem (hälften så många som pojkar).

Det går sämre för ensamkommande

Stockholm universitet har gjort en forskningsstudie och följt ensamkommande barnmellan 2003 och 2014. Resultatet av studien blev att det går sämre för ensamkommande barn jämfört med hur det går för barn som fötts i Sverige (inhemskt födda). Av dessa ensamkommande barn går det generellt sämre för pojkar än flickor, exempelvis i skolan. Om vi däremot jämför ensamkommande personer och inhemska personer med samma utbildningssituation går det lika bra för dem.

Vi kan också se att utbildningsbakgrunder är av stor betydelse för hur det kommer att gå för de ensamkommande barnen i framtiden. Vidare går det att se att det går sämre för ensamkommande barn som återförenas med sina föräldrar/familjemedlemmar i jämförelse med barn som inte träffar sin ursprungsfamilj igen.

Svårare att integreras som kvinna

Det är svårare som nyanländ kvinna att integreras i samhället, framförallt för dem som inte har något jobb här i Sverige eller inte har någon utbildning. Dessa kvinnor gifter sig och får barn tidigare, men forskning visar även på att de skiljer sig tidigare jämfört med kvinnor som fötts i Sverige.

Nordens välfärdscenter

Nina Rehn Mendoza, forskare på Nordens välfärdscenter berättar om Nordens välfärdscenter som är de nordiska regeringarnas samarbete, en institution med stort och brett mandat att arbeta med välfärdspolitik. De arbetar mycket med välfärdsteknologi, integration, funktionsnedsättningar och folkhälsa samt samlar nordisk kunskap och erfarenhet för att ta reda på vad som fungerat och inte. De tittar även på metoder och tillvägagångssätt som kan användas av civilsamhället för att arbeta med integration/segregation.

Stöd till utrikesfödda kvinnor att etablera sig på arbetsmarknaden

En av de största och viktigaste frågorna som arbetet just nu kretsar kring är arbetet med utrikesfödda kvinnor och hur stödet kan utformas för att ge dessa kvinnor möjligheter att etablera sig på arbetsmarknaden. Det är också viktigt att belysa och studera de fördelar som finns med att få in utrikesfödda i kommunerna och glesbygden.

Det ligger också vikt i att utforma samt se över de insatser och stöd som de utrikesfödda familjerna kan få, olika preventiva insatser samt hur civilsamhället kan vara till stöd för de utrikesfödda som kommer hit till Sverige. För de utrikesfödda som kommer till landsbygden har det visat sig att integrationen ofta går bättre i jämförelse med de som kommer till storstäder.

Forskningsläget för ensamkommandes hälsa svagt

Nordiska rådet har efterfrågat en kartläggning hur ensamkommandes hälsa ser ut, där den psykiska hälsan prioriteras framför den fysiska även om båda är viktiga. De vill framförallt kartlägga skillnader mellan pojkar och flickor, då detta tidigare inte gjorts. De fokuserar på alla fem nordiska länderna (Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige). Rapporten kommer i början av 2020.

Finland har nästan inte några studier alls som berör ensamkommandes hälsa, bortsett från några enstaka handböcker. Sverige och Norge har däremot registerdata över enskilda ensamkommande där de kan följas in i vuxenlivet. I Sverige finns det dessvärre väldigt lite forskning kring ensamkommande flickor. ”Ensamkommande” sätts ihop som en och samma grupp och ser inte till dess kön, ålder eller ursprungsland, vilket gör det svårt att dra slutsatser kring forskningen.

Vad vi vet:

  • Enligt KI-rapporten om den psykiska ohälsan och suicid är ensamkommande pojkar från Afghanistan överrepresenterade bland dem som begått självmord.
  • Depression, ångest, PTSD m.m. är väldigt vanligt förekommande bland de ensamkommande barnen.

Riskfaktorer för psykisk ohälsa

Asylprocessens längd är ofta helt avgörande när det kommer till att de utrikesfödda ska drabbas av psykisk ohälsa, eller att deras psykiska ohälsa förvärras. En asylprocess som pågår under ett år är hanterbar, men ett år är en maxgräns för vad individerna klarar av utan att den psykiska hälsan ska bli alltför påverkad.

Antalet omlokaliseringar/flyttar är också avgörande för de ensamkommandes psykiska hälsa, där maxgränsen ligger på fyra stycken omlokaliseringar. Fler än fyra ökar riskerna för en förvärrad psykisk ohälsa. 

Det är också givet att vad personen bär med sig i ryggsäcken, olika livserfarenheter och trauman har stor inverkan på den psykiska hälsan.

När det kommer till forskning finns det väldigt lite studier om vilka insatser till ensamkommande som har effekt på det psykiska välmåendet. Befintliga studier utgår från ett sårbarhetstänk, trauman och riskfaktorer till resiliens och coping. Framförallt finns väldigt lite studier om hur utvecklingen ser ut över tid, dvs longitudinella livsloppsstudier (frågeställningar som Hur går det för de ensamkommande när de blivit vuxna? Hur går det på arbetsmarknaden, med studier, integration, familj och annat på lång sikt?)

Migrationsforskning i Norge

Nina berättar vidare att Norge har ett stort nätverk för migrationsforskning. Där har man sett att hela 50–70 procent av de ensamkommande barnen lider av allvarlig PTSD. Nytt just nu är att de har utvärderat en ny behandlingsmetod (TRT) från USA som är gjord för att behandla just PTSD. Denna metod går ut på att lära ut olika tekniker till den drabbade och att de genom detta själva ska kunna hantera de trauman som de bär med sig. Exempel på verktyg kan vara ”Hur ska jag hantera mardrömmar för att få bättre sömn?”.

Metoden har visat sig ge ett mycket gott utfall för dem som lider av PTSD. Det goda resultatet gäller endast de som redan har fått sitt beslut om att få stanna. För de personer som fortfarande väntar på beslut har behandlingsmetoden TRT istället varit helt verkningslös. Orsaken till att behandlingen är verkningslös för den sistnämnda gruppen är för att de fortfarande lever i oro och stress vilket gör det svårare att ta till sig de verktyg som ges.

Både för- och nackdelar med att placera flickor i nätverksfamiljer

Mikaela Andersson, förste socialsekreterare i Vänersborg har tidigare arbetat i Trollhättan med inriktning mot migration och ensamkommande. Hon berättar att det finns både fördelar och nackdelar med att placera flickor och barn inom deras nätverk (nätverksfamiljer). För många av flickorna är det tryggt att få bo hos släktingar som har egna erfarenheter av att bo i ett nytt land och vet hur det är att komma som nyanländ till Sverige.

Skyddsfaktorer

Skyddsfaktorer/fördelar med nätverksfamiljer är att många som kommer från andra länder och som har flyttat hit till Sverige har ofta större förståelse för hur det är att komma som ny till Sverige och de är därför mer lämpade att ta hand om flyktingbarn. För många familjer ses det också som en självklarhet att ta emot släktingars barn, en större självklarhet än att ta hand om ett annat fosterbarn. Det är en större trygghet för flickorna att bo med närstående och det är också bättre möjligheter för dessa flickor att återfå kontakten med deras ursprungsfamiljer. 

Risker

Risker med nätverksfamiljer är att få av dem är integrerade i välfärdssamhället och på arbetsmarknaden. Många bor smått (trångbodda) och bor i kommuner i socialt utsatta områden. Många nätverksfamiljer har en stark lojalitet med flickornas ursprungsfamiljer och det kan finnas bakomliggande orsaker till att flickan ska placeras hos just dem. Till exempel kan nätverksfamiljen och ursprungsfamiljen ha gjort en överenskommelse om att flickan ska gifta sig med nätverksfamiljens son, vilket är något som inte alltid flickorna är medvetna om.

Det är också svårt för socialtjänsten att ta reda på sådana orsaker i förväg på grund av att flera nätverksfamiljer inte identifierar sig med socialtjänstens uppdragstagare utan ser i första hand att de tar hand om en släkting. Eftersom en del nätverksfamiljer inte identifierar sig med socialtjänsten kan det försvåra arbetet för socialtjänsten med dessa familjer.

Psykisk ohälsa tabu

Merparten av nätverksfamiljer har sitt ursprung i Somalia och psykisk ohälsa är högst tabubelagt. Antingen anses man som frisk eller galen och det finns inget där emellan. Det blir, på grund av detta, svårt att erbjuda kvalificerat stöd till dessa familjer eftersom psykisk ohälsa inte talas om och att må dåligt psykiskt är starkt kopplat till skuld och skam.

Det finns även skillnader i det sociala livet utanför hemmet i dessa familjer jämfört med familjer som vuxit upp i Sverige. Många av de ensamkommande flickorna som bor i nätverksfamiljer behöver gå hem direkt efter skolan och har inte i samma utsträckning tillgång till vänner och sociala aktiviteter som de ensamkommande pojkarna. De ensamkommande pojkarna har i sin tur större frihet och självbestämmande. 

Våga ställa känsliga frågor när tilliten etablerats

För att motverka riskfaktorerna görs uppföljningar och tät kontakt med både flickorna och deras nätverksfamiljerna är viktigt. Det hålls också möten på olika arenor eller olika sammanhang/konstellationer för att bygga en starkare tillit till familjerna och flickorna.

Det är viktigt att utredningarna görs ordentligt och för att kunna göra det är det viktigt att våga fråga svåra och mer känsliga frågor, vilket är enklare när tilliten är starkare. För att flickorna ska må så bra som möjligt läggs det stort fokus på deras nätverksfamiljehem. Det görs grundliga utvärderingar kring familjehemmen och vid behov kan socialtjänsten erbjuda kompletterande bistånd i form av föräldrastöd till dessa familjer.

Det är viktigt att socialtjänsten inte tummar (är slarviga) på kriterier som de annars kan godkänna vid andra situationer/för andra familjer. Det finns bland annat en familjehemsutbildning som de råder/föreslår att familjerna går på. Det finns också utbildningen ”Ett hem att växa i”, som är anpassad för nätverksfamiljer samt ”Välkomsten och socialtjänsten angående att vara en bra skolförälder”. ”Ett hem att växa i” har Socialstyrelsen tagit fram. Den är nätverkshemsanpassad och gjordes i samarbete mellan socialtjänsten i Göteborg och socialtjänsten i Trollhättan och har varit mycket uppskattad av nätverksfamiljerna.

Fråga från publiken: Vad gör ni ifall ni inte har kunnat utreda ordentligt?

Svar från Mikaela: Om vi ser att det finns vissa luckor i familjen så kan vi erbjuda familjebehandling och familjestöd i hemmet. Vi har även gett familjerna råd att gå utbildningar, bland annat utbildningen ”Hur är det att vara skolförälder i Sverige?”.

Viljestarka flickor med mycket i bagaget

Det läggs också mycket fokus på flickorna. De är starka, viljestarka och underbara flickor som har mycket i bagaget. I arbetet med dem är relationsskapandet extra viktigt och det är också viktigt att avdramatisera arbetet med dem för att bygga en god och trygg relation.

Det finns även här kompletterande bistånd i de fall där socialtjänsten inte kan räcka till, för att öka integration och bryta isolering. Till exempel finns det ungdomsbehandlare och kontaktpersoner. Det läggs också stor vikt att uppmuntra till och möjliggöra aktivitet, så som simskola, idrottsaktiviteter, feriepraktik etc.

Efter att flickorna har flyttat från nätverksfamiljerna, exempelvis om de har blivit återförenade med deras ursprungsfamiljer eller har flyttat hemifrån, är det bra med fortsatt kontakt med dem för att det mentala stödet fortfarande ska finnas kvar. De blir då erbjudna eftervård i form av ett kontaktbistånd. Framförallt på grund av att det är mycket ansvar som läggs på flickornas axlar när ursprungsfamiljerna kommer till Sverige, flickorna får visa dem runt och vara stort stöd i deras integreringsprocess in i det svenska samhället. Eftervården erbjuds för att underlätta så mycket som möjligt för flickorna. 

Projektet Integrera mera i Trollhättan

År 2017 startades ett projekt på en fritidsgård i Trollhättan som heter ”Integrera mera” som var ett projekt för ensamkommande barn. Dessvärre kom det bara pojkar och inga flickor och därför skapades ett till ”Integrera mera” som riktade in sig på ensamkommande flickor i åldrarna 13–17 år.

För att göra flickorna medvetna om projektet blev lösningen att ta kontakt med flickornas familjehem för att ge familjehemsföräldrarna information om projektet. Att familjerna blev informerade gjorde att förtroendet för projektet och arrangörerna ökade. Steg två var att anordna en gruppträff med fler ensamkommande flickor och ta in deras önskemål och se vad för intressen de hade.

Idag kommer alla flickor i åldrarna 13–17 år, inte bara ensamkommande flickor. Projektet har fått mycket god uppmärksamhet och det är idag ett forum för dialog där de pratar om olika ämnen genom fritidsaktiviteter. Att lära sig och ta del av nya saker är lättare samtidigt som man gör något man är intresserad av.

Under seminariet visas en kort video om projektet ”Integrera mera”. Flera flickor berättar i videoklippet att det är svårt att komma hemifrån och göra saker om inte socialtjänsten först har skapat en god relation med deras nätverksfamiljer. Flera flickor förklarar också att man utgår från roliga saker (fritidsaktiviteter) och utifrån det skapar ett forum för dialog, där möjligheterna att prata om politik, religion och annat ges utrymme. Detta görs i samband med aktiviteterna, vilket är väldigt roligt tycker flickorna. 


Socialchefsdagarna 2019, seminarium 10. Ensamkommandes hälsa i Norden • Ove Ledin, Sveriges kommuner och landsting, Nina Rehn Mendoza, forskare på Nordens välfärdscenter och Mikaela Andersson, socialsekreterare i Vänersborg kommun.

Text: Anna Hedman och Ebba Sverke, socionomstudenter, Umeå universitet
Foto: © Mark Harris, Frozentime