10. Att samverka i komplexa ärenden: Exemplet barn med i funktionsnedsättning i socialt utsatta familjer

Moderatorn Veronika Wolgast välkomnar alla och lämnar över till seminarieledarna.

Kristina Engwall är chef för FoU i Södertörn. Hon är docent i historia och skrev sin avhandling kring funktionshinderområdet. Efter avhandlingen jobbade hon på Institutet för framtidsstudier. Jobbar främst inom funktionshinderfrågor idag.

Åsa Bringlöv har funnits på flera olika FoU-enheter under lång tid. Tittat på stora satsningar under nittiotalet, först jämställdhet mellan könen för att följas av mycket kring etnicitet etc. Har studerat otroligt många samverkansprojekt inom många olika områden. Främst inom missbruk, där fokus legat på samverkan mellan landsting och socialtjänst.

Kristina Engwall och Åsa Bringlöv från FoU Södertörn.

FoU Södertörns uppgift: Bidra till utveckling av socialt arbete. Jobbar med olika studier. Just nu mycket kring SiP. Jobbar med utvärderingar bl.a. Signs of Safety.

Övergripande fråga: Hur kan vi samverka kring barn med funktionsnedsättning i socialt utsatta familjer? Särskilt intresserade av vilka hinder och möjligheter som finns gällande samverkan.

LSS som fyrkantig lag med tio instanser. Det finns ingen familjebehandling inom LSS då får man vända sig till andra lagar.

Studien är baserad på två fallbeskrivningar:

Fall 1: Treårig pojke med autism och en mamma med egna svårigheter pga ätstörningar. Det senaste som hänt i familjen är hot om vräkning. Förskolepersonalen har kontaktat mamma och berättat om hennes son som biter andra.

Fall 2: 14-årig flicka med lindrig utvecklingsstörning. Mamman är apatisk och pappan jobbat otroligt mycket. Har mycket stöd från socialtjänsten, man har en ’’hemma-hos:are’’. Pappan är rädd att flickan vistas i fel miljöer. Ansöker om avlösning från LSS.

Metod: Fem personer jobbar med studien och vid varje gruppintervju fanns en från FoU som kunde mycket om funktionshinder och en som kunde mycket om barn och unga – dessa modererade konversationerna. Materialet analyserades och diskuterades utifrån syftet. Upptäckt: Vart tog barnen vägen? Var fanns barnperspektivet?

Brister i samverkan ger stora konsekvenser där man missar barnen. Ur detta kom några dilemman fram. Ett av dom: Var problematiken en konsekvens av funktionsnedsättning eller den sociala problematiken?

Mamman med den treåriga pojken tolkar man olika. Är mamman trött för att hon behöver avlastning eller ska man se hennes närhet till kollaps som en riskfaktor för att hon inte kan klara av föräldrauppdraget?

Man uppmärksammar inte att barnet har en funktionsnedsättning och kan få hjälp via LSS, på grund av tunnelseende.

Frågan uppstår – vem ska göra vad? En LSS-handläggare undrar varför hon ska gräva vidare? LSS är en liten del av det sociala stöd som finns.

Att tillhöra LSS-personkrets är inte samma sak som att man kan få stöd.

LSS kan tillskrivas negativa egenskaper om ansökan om avlösning inte beviljas.

LSS-handläggarna utreder vad det är som skapar merjobb hos föräldrarna på grund av funktionsnedsättningen, medan barn och unga tittar efter vad individen faktiskt klarar av.

Många föräldrar med barn med funktionsnedsättning kan själva ha en funktionsnedsättning. Skapar svårigheter att ansöka och få hjälp.

Trots att LSS-handläggare inte jobbar med att utreda förädlarförmåga är de kanske de första som upptäcker att det är något som inte fungerar. Frustration väcks om en LSS-handläggares orosanmälan inte tas vidare.

Hindrande konstruktioner i lagstiftning för samverkan som bygger på olika rationaliteter: IFO har en logik och LSS har en annan. Korta insatser krockar mot ett livslångt. Gemensamt är att man har föräldrarna som samarbetspartners. Tydligt blir att föräldrarna är i fokus, därför att för att möjliggöra insatserna måste man ha relation till föräldrarna. En inriktning i Sveriges sociala arbete är att man ger familjestöd. Det handlar om att tillsammans inom familjen lösa problemen. Om det inte funkar går man in med tvångslagstiftning. Att man jobbar mycket med föräldrarna kan en risk skapas där man inte anmäler för att rädda relationen.

Kristina säger att barnet försvann trots att LSS och SoL betonar barnets bästa. FoU såg att diskussionerna i fokusgrupperna handlade mest om föräldrarna och insatser riktade mot dom. Anmärkningsvärt är att man inte i någon grupp föreslog att man ska prata med barnen. Okunskapen uppstår kring frågan vem som ska prata med barnet? Är det en social utsatthet hamnar det hos barn och unga för dom inte har kunskaper men det säger också LSS-handläggare.

Man kan fundera varför särskilt utsatta barn är mer utsatta än andra barn? Att ha ett barn med funktionsnedsättning kan kräva mycket tid och omsorg vilket kan skapa mycket stress. En stor förståelse finns från professionella att det kan vara så, därför väljer man att orosanmäla i mindre utsträckning.

Förälder som förövare men också den som ska föra talan, problematiskt och en orsak till utsattheten.

Barnen är utelämnade till sin omgivning på ett otäckt sätt.

Samverkan viktigt! Mot bakgrunden av studiens resultat blir det särskilt viktigt att man samverkar.

Detta säger socialförvaltningen. Olika lagar för ögonen, det blir svårt att mötas på grund av detta. Speciellt ett glapp mellan föräldraperspektivet och barnperspektivet då de möts.

Forskning kring samverkan

Ordet lämnas till Åsa Bringlöv. Forskning kring samverkan presenteras. ’’De organisatoriska mellanrummen uppstår då samordnade aktiviteter uteblir.’’

Man kanske inte har rutiner för att uppmärksamma ett visst problem, säger Åsa. Det kan tyckas adekvat att ha funktionsuppdelningen men det uppstår stuprör.

Hur såg det ut i kommunerna? Ser varandra som motparter, inte samarbetsparter. Många hade dåliga erfarenheter av samverkan trots en vilja att samverka. Aktiva ställningstaganden saknas. Motsättning mellan samverkan och ekonomi. En utbredd upplevelse att samverkanspartners vill skjuta över kostnaderna till den andra.

Vad är det som gör det svårt för samverkan? I FoU:s studie utgår man från en modell som utgörs av de tre S:en = Styrning, Struktur och Samsyn, tre kuggar i samma hjul.

Åsa redogör djupare för samverkansmodellen. Finns det ett aktivt ställningstagande och engagemang från alla olika ledningsnivåer, för samverkan? Är en övergripande fråga gällande styrning. Får man inte till de tre S:en då tenderar samverkan att bli personbunden. Vad menas? Det blir sårbart om det bara hänger på att man känner någon i den andra organisationen. För personkännedom är en färskvara, menar Åsa. I studien upptäckte man brister på samtliga nivåer. Men två kommuner skiljde sig, en liten och en stor. Åsa presenterar resultaten från dessa.

Lilla kommunen: Informell samverkan men också överenskommelser och samarbetsavtal. Ekonomin utgjorde inte något hinder för samverkan. Väggarna mellan olika budgetområden är inte lika tjocka menar en från denna kommun. Den fysiska närheten från golvet till politiska rum. Exempel från diskussionerna hos fokusgrupperna presenteras. Sammanfattningsvis: Den lilla kommunen hade mycket gratis.

Stora kommunen hade inte så mycket gratis. Stora svårigheter som bidrog till att man utarbetade en modell. En arbetsgrupp tillsattes för att bestämma hur detta arbete skulle göras. Skillnader klargjordes kring enheternas olika uppdrag. Modellen har levt i tio år och lett till ett bättre samarbete.

Dessa olika kommuner har gemensamma nämnare (se presentationsbilder)

Slutsatser i korthet (se presentationsbilder).

En fråga om exempel kring ekonomiska lösningar som Åsa svarar på:Om man gör en placering på ett hem kan man se ett behov … I den stora kommunen kunde man gå in och finansiera.

En fråga om hur arbetet med modellen kunde se ut i den stora kommunen:Man hade gemensamma dagar där man jobbade med den efter ett grundligt arbete. Men det tar tid att bilda en gemensam kunskap och att upprätthålla eftersom personal byts ut.


Socialchefsdagarna 2019, seminarium 10. Att samverka i komplexa ärenden: Exemplet barn med funktionsnedsättning i socialt utsatta familjer • Kristina Engwall, docent och chef FoU Södertörn. Åsa Bringlöv, fil. kand. och forskningsassistent FoU Södertörn.

Text: Emanuel Nyström, socionomstudent, Umeå universitet
Foto: © Mark Harris, Frozentime