1. Barnrättsskydd i ett internationellt perspektiv

Emma Fall, juridisk rådgivare hos JP Infonet, berättar att föreläsningen vi ska få lyssna till idag sker med anledning av lagändringarna i LVU. Sedan 1 september 2019 har nya regler införts som medger omhändertagande i vissa internationella situationer. 

Emma kommer först att titta på hur det såg ut tidigare och belysa problemen som uppstod med hjälp av olika kammarrättsdomar. Sedan kommer Gustaf von Essen att ta vid och förklara de nya lagändringarna och tillämpning gällande dessa.

Gustaf von Essen och Emma Fall är båda jurister och rådgivare vid JP Infonet.

Bryssel II-förordningen och Haagkonventionen

Gällande domsrätt för svenska domstolar finns det nationella och internationella regler att förhålla sig till. Internationellt har vi Bryssel II-förordningen och lagen om 1996 års Haagkonvention. Haagkonventionen är inkorporerad som lag, precis som barnkonventionen ska bli. Alla EU-länder har skrivit under Bryssel II-förordningen och 1996 års Haagkonvention förutom Danmark, det betyder att för Danmark gäller 1980 års Haagkonvention. Domsrättsreglerna i Bryssel II-förordningen och Haagkonventionen 1996 överlappar varandra.

Enligt Bryssel II-förordningen är huvudregeln att domstol och myndighet i den medlemsstat där ett barn har hemvist vid tidpunkten när talan väcks är behöriga. Det här betyder att svenska domstolar och myndigheter kan i förhållande till andra stater fatta brådskande beslut, exempelvis om omedelbart omhändertagande.

Hur definiera hemvistbegreppet?

Hemvistbegreppet enligt EU-domstolen är inte identiskt med den svenska betydelsen. EU-domstolen säger det ska ta fasta på barnets fysiska närvaro och att barnets närvaro inte ska vara tillfällig eller sporadisk, exempelvis en semester. 

Artikel 13.1 i Bryssel II-förordningen säger att domstolarna och myndigheterna i den stat där barnet befinner sig har allmän behörighet om barnets hemvist inte kan fastställas. Om barn har blivit olovligt bortförda finns det detaljerade bestämmelser i artikel 10 och 11. Andra undantag finns i artikel 12, 13.2 och 15.

Inte heller i 1996 års Haagkonvention är hemvistbegreppet definierat, men det utgår såsom i Bryssel II-förordningen utifrån de faktiska förhållandena. En person anses ha sin hemvist där hen har sina primära intressen, en semester anses alltså inte vara tillräcklig.

Fråga från publiken: Vad gäller för Danmark, som inte är med i Bryssel II-förordningen?
Svar: Då gäller 1980 års Haagkonvention. Före 1 september 2019 var det dock svårt för Sverige att omhänderta ett danskt barn.

Enligt Bryssel II-förordningen finns det ett utrymme för svenska domstolar och myndigheter att fatta brådskande beslut, dessa beslut är då interimistiska åtgärder. I brådskande fall går Haagkonventionen in då det är en nationell rätt i Sverige. Så även om svenska domstolar saknar allmän domsrätt finns detta utrymme som möjliggör brådskande ärenden, men hur såg det ut enligt LVU före den 1 september 2019?

Före 1 september 2019 saknades det stöd i den svenska materiella rätten, dvs. LVU. Bestämmelsen om omedelbart omhändertagande har nämligen kunnat tolkas på så sättet att ett omedelbart omhändertagande endast får ske med stöd av svensk lag, dvs att den unge kommer att kunna beredas vård med stöd av LVU. Före 1 september var det helt enkelt upp till de olika kammarrättsförordningarna att tolka LVU.

Fallbeskrivningar om hemvist

Under sin presentation presenterar Emma ett par fall med diskussion kring begreppet hemvist. Ett av fallen hon nämnde var i Göteborg där en flicka med fransk födelseattest enligt svensk polis och socialnämnden troddes vara i behov av vård enligt LVU.

Det fanns två personer som sa sig vara hennes vårdnadshavare men inte kunde bevisa det. Förvaltningsrätten bedömde dock att flickan inte behövde vård enligt LVU då det inte kunde uteslutas att de som påstod sig vara vårdnadshavare inte var det. Det fanns även en del uppgifter som talade för att franska myndigheter ville omhänderta henne. Dessa omständigheter gjorde att hemvisten inte bedömdes vara Sverige och att hon därför inte kunde beredas vård enligt LVU. 

Fallet kom sedan till kammarrätten där det framkom flera otydliga uppgifter såsom hur hennes sociala- och familjeförhållanden såg ut i Frankrike, hur länge hon varit i Frankrike samt vad hon ens gjorde i Sverige. Hur det egentligen var med flickans hemförhållanden och hemvist, blev därför väldigt otydligt. Utifrån dessa uppgifter bestämde kammarrätten att beslut om vård enligt LVU kunde tas av svensk domstol så länge hon var i Sverige, enligt artikel 13.1. Artikel 13.1 är den artikel i Bryssel II-förordningen som säger att beslut i domstolar eller myndigheter får tas av ett land där barnet befinner sig om hemvisten inte kan bevisas. 

Utifrån de case som Emma Fall redovisade syntes ett mönster i var problematiken kunde ligga. Den större problematiken låg i 6 § LVU där det blev en konflikt kring formuleringarna ”kan beredas” eller ”behöver beredas vård”. Det behövde därför tydliggöras då det ska finnas så få otydligheter som möjligt när det kommer till tvångslagstiftning. 

Förändringar i LVU

Gustaf von Essen tar sedan över och börjar med att informera om de skillnader som skett i LVU. De största förändringarna har skett i 6–6 a §§, 7–9 §§ och 9 a–9 b §§ i LVU, därefter har sedan mindre ändringar skett i 34–35 §§, 39 § och 41 § LVU samt 18 § LAFD för att komplettera de större ändringarna som gjordes i LVU. Han förklarar att eftersom dessa paragrafer trädde i kraft 1 september 2019 finns det inte några domar som visar tolkningen i praktiken, så det är något framtiden kommer att utvisa.

Förändringarna gjordes i huvudsak för att tolkningsfrihet i lagarna inte ska vara så fria som de varit tidigare, för att minimera risken för felaktiga beslut har därför ovan nämnda paragrafer tillkommit. 

Paragraf 6 a § tydliggör vad svensk domstol eller socialnämnd kan göra om otydligheter kring hemvist råder. Där tydliggörs även åldersgränsen för dessa situationer, som är 18 år istället för 20 år som i 6 § LVU. Det blev 18-årsgräns för LVU i 6 a § då 18 år är gränsen som de satt i Haagkonventionen och Bryssel II-förordningen för omhändertaganden.

Denna paragraf möjliggör ett interimistiskt beslut till dess att behöriga myndigheter tar över utredningen.

Gustaf lyfter upp problematik som uppmärksammats om det finns risk för någon form av parallella system i detta när exempelvis socialnämnden kan anse den minderårigas hemvist vara Sverige, medan domstol gör motsatta bedömningen. Han förklarar då att detta undviks då domstolen har det slutgiltiga ordet, jura novit curia, domstolen känner lagen bäst.

I den nya 9 a § är det en viktig betoning på ordet ”tillfälligt” som förts in för att tydliggöra att beslut enligt den här paragrafen ska vara interimistiska, om omhändertagande skett enligt den nya 6 a § LVU.

Genom att föra in begreppet ”tillfälligt” läggs vikt på att komma i kontakt med den minderårigas hemvist så att ansvarigt land kan ta över vården. En åhörare i publiken frågar om det finns en skyldighet att inom en viss tid ta kontakt med det berörda landet, något som Gustaf förklarar med att processen kring barnets utredning ska ske så snabbt som möjligt enligt lag för att behöriga landet ska kunna utföra en utredning. Generellt har det inte skett någon större förändring kring handläggningstiderna förklarar Gustaf.

Vården som ges ska inte vara mer än nödvändig och bedömningen av hur länge vården ska gälla görs av socialnämnden, det finns dock inga tydliggöranden hur denna bedömning ska göras.

Utifrån 9 b § LVU ska inte barnen vara omhändertagna längre tid än nödvändigt. Om barnet har varit omhändertaget under en längre tid så kan Sverige komma att bli barnets hemvist, något som gör att Sverige har det juridiska ansvaret och blir det behöriga landet.

En fråga uppkommer om det ligger i ansvariga landets intresse att ta över utredningen, om dem väntar ut en viss tid så kommer barnet enlig lag tolkas som Sveriges ansvar. Gustaf förklarar att det kan vara svårt med samarbete mellan länder inom en viss tid och olika länder har olika förhållningssätt till detta. Han påpekar att i dessa processer samarbetar Utrikesdepartementet (UD) med socialtjänsten där UD kan ligga på myndigheterna i det berörda landet att ta sitt ansvar, något som underlättar socialtjänstens arbete. 


Socialchefsdagarna 2019, seminarium 1. Barnrättsskydd i ett internationellt perspektiv • Emma Fall, JP Infonet, jurist med huvudsaklig inriktning på social- och familjerätt, offentlighet och sekretess samt förvaltnings- och kommunalrätt.

Text: Olivia Johansson och Johanna Mikkelsen Strömstedt, socionomstudenter, Umeå universitet
Foto: © Mark Harris, Frozentime