26. Systematisk uppföljning för vård och omsorg av barn och unga

Peter Nilsson och Maria Branting, utredare Myndigheten för vård- och omsorgsanalys. Birgitta Svensson, universitetslektor i socialt arbete, Karlstads universitet

Myndigheten för vård- och omsorgsanalys

är en oberoende myndighet och har funnits sedan 2011. Myndigheten åtar sig uppdrag från regeringen men genomför även egeninitierade uppdrag och arbetar nu med två rapporter om den sociala barn- och ungdomsvården vilket seminariet kommer handla om.

Det första projektet hade i syfte att titta på jämlikhet och svara på frågan om det finns skillnader mellan pojkar och flickor. Fokus riktades mot vilka insatser som beviljas och om det finns skillnader i samtycke, åsikter och inställning i utredningsprocessen. Peter Nilsson berättar att Myndigheten för vård- och omsorgsanalys gav Karlstads universitet och Birgitta Svensson ett forskningsuppdrag som utgör underlag till rapporten.

Första studien om omotiverade skillnader

Birgitta Svensson tar vid och beskriver att studien var den första som har gjorts avseende omotiverade skillnader i vård och omsorgen av barn och unga. Denna kvantitativa studie ger ett nytt perspektiv till forskningen och utgår ifrån den reviderade upplagan av BBIC.

Birgitta Svensson är universitetslektor i socialt arbete vid Karlstads universitet (foto: Karlstads universitet).

Hon beskriver att förstagångsutredningar efter anmälan av anmälningsskyldig personal för barn 0–6 år och 13–17 år har studerats. Underlagen kommer från fyra mindre kommuner med spridning vad gäller storlek, geografi och socioekonomisk nivå eller status. 223 beslutsunderlag sammanställda enligt BBIC blev slutligt urval. Studien har fokuserat på skillnader mellan pojkar och flickor. Bakgrundsfaktorer som kan öka/minska risken för en omotiverad skillnad är ursprung, ålder, bostadsort samt kommunstorlek.

I studien framkom det att misstanke om fysiskt våld var den enskilt vanligaste anmälningsorsaken, mest för pojkar. Detta kan visa på att lagen om att inleda utredning har fått genomslag. Vidare framkom att utredningarna har genomförts på ett likartat sätt för både flickor och pojkar.

Naturliga skillnader utifrån ålder fanns, det hade genomförts mer samtal med de äldre barnen. Utifrån resultatet var det svårt att hitta stora skillnader mellan flickor och pojkar, oavsett ursprung, ålder, bostadsort samt kommunstorlek. Detta är ett tecken på att BBIC har haft effekten att få en gemensam form för barnavårdsutredningar vilket är positivt.

Studiens resultat visade vidare att det är få som beviljas insatser vid förstagångsutredning. 223 barn utreddes och det var 103 barn som ansågs vara i behov av insatser. 60 barn beviljades till sist insats. Birgitta hänvisar här till ”barnavårdstratten” som liknar en upp- och nervänd triangel och kan illustrera att det sker en utsortering från aktualisering, utredning och behov vidare till beslut om insats.

Det visade sig att nästan inga insatser beviljades till pojkar med utländsk bakgrund trots små skillnader i bedömt behov. Samtycke saknas i stor uträckning för pojkar med utländsk bakgrund som grundar sig i att man inte vill ha insatser och det finns heller inte skäl för LVU.

Vidare går det att utläsa från resultatet att barnets inställning till insatser och samtycke sällan framkommer i dokumentationen. Barnets samtycke till insatser tycks vara underordnad vårdnadshavarens samtycke. Först kommer föräldrarnas inställning till samtycke, sedan barnets. Detta väcker enligt Birgitta många fortsatta forskningsfrågor. På frågan om skillnaden kan betraktas som omotiverad sägs att skillnaden i beslut om insats som observerats inte kan förklaras av skillnader i barnets behov eller skillnader i om behovet kan tillgodoses av någon annan. Däremot finner de förklaringen till skillnaden i skillnader i vårdnadshavarens och/eller barnets samtycke, åsikter och inställning.

Återigen påtalar Birgitta att detta är första studien som gjorts på detta sätt, fler studier behöver göras för att kunna ta reda på om det en tillfällighet eller om det är så att denna grupp, pojkar med utländsk bakgrund, faktiskt har mindre möjlighet att få stöd och skydd från socialtjänsten i förhållande till övriga barn.

Få beviljas insatser vid förstagångutredning och få insatser ges till pojkar med utländsk bakgrund. Avsaknad av samtycke förklarar skillnader i beslut om insats.

Resultatet visar vidare att det är möjligt att studera omotiverade skillnader inom sociala barn-och ungdomsvården samt att BBIC, även om det finns utvecklingsområden, ger förutsättningar för att kunna undersöka dessa omotiverade skillnader. Den största vinsten med resultatet är enligt Birgitta att man faktiskt kan titta på dessa faktorer och att det inte behöver vara kopplat till avancerade forskningsstudier såvida bakgrundsfaktorer, riskbedömning och identifierad problematik finns med som viktiga grundstenar.

Under tiden som Birgitta pratar om studien flaggas det för många frågor och man kommer överens om att fler frågor tas i slutet.

Systematisk uppföljning av dygnsvård

Ordet lämnas över till Maria Branting som presenterar det andra projektet som handlar om systematisk uppföljning av dygnsvård. Projektet fokuserade på vad barnen har för bild av en god vård och omsorg. Fokus låg på att få fram barnets röst kring vad barnet tycker är viktigt för sitt mående under dygnsvården och tiden för kontakt med socialtjänsten. Fem fokusgrupper genomfördes och ett tiotal intervjuer.

Maria Branting, utredare på Myndigheten för vård- och omsorgsanalys (foto: Rickard Kilström).

Dygnsvården gällde HVB, familjehem och stödboende och barnen som deltog var 13 år och äldre. Fokusgrupperna har utgått ifrån en tidslinje avseende tiden före, under och efter placeringen. Barnen lyfte totalt 22 områden som preliminärt kategoriserats i sex övergripande teman vilka är 1) bemötande, 2) delaktighet, 3) sociala relationer, 4) trygghet, 5) hälsa, utbildning och fritid samt 6) självständighet.

Maria pratar om de områden som barnen tycker är viktiga under hela processen och lyfter här övergripande teman kring bemötande, sociala relationer, delaktighet och trygghet. Under hela processen lyfter barnen att det är viktigt med information, kommunikation och tillgänglighet. Barnen kan här beskriva att de vill veta vad som ska hända och varför samt att språket anpassas till att bli tydligt. Relationen till socialsekreteraren ska präglas av omtanke och intresse och barnen framför även att de vill kunna påverka sin placering. Man vill också få veta i god tid om man ska flytta till ett nytt hem och undvika onödiga uppbrott.

Maria visar att det som barnen tycker är viktigt inte tillräckligt följs upp på nationell nivå idag.

Föreslår återkommande brukarundersökning

Peter Nilsson avslutar med att beskriva att barnets perspektiv och omotiverade skillnader skulle behöva stärkas i uppföljningen. Myndigheten för vård- och omsorgsanalys föreslår bland annat att en återkommande nationell brukarundersökning genomförs för att stärka barnets perspektiv.

Peter Nilsson är utredare på Myndigheten för vård- och omsorgsanalys (foto: Rickard Kilström).

Avseende omotiverade skillnader så behövs det säkerställas att barn och unga får stöd och hjälp på lika villkor. Uppföljning av omotiverade skillnader bör ingå i nationell och lokal uppföljning och barnets delaktighet behöver stärkas i alla delar av utredningen.

De två rapporterna/projekten är fortfarande under arbete och kommer att publiceras i november. Seminariedeltagarna var de första som fick ta del av resultatet.

Seminariet avslutas med en del frågor som har karaktären av hur kommuner kan ta sig an forskningsresultat i sitt fortsatta arbete. Birgitta framhåller att vi med rätt parametrar kan få en kunskapsutveckling på kort tid.


Socialchefsdagarna 2018, seminarium 26. Systematisk uppföljning för vård och omsorg av barn och unga • Maria Branting och Peter Nilsson, utredare på Myndigheten för vård- och omsorgsanalys. Birgitta Svensson, fil. dr, universitetslektor i socialt arbete, Karlstads universitet.

Text: Eline Tangen, socionomstudent och trainee på Jönköpings kommun
Foto: Frozentime