Hur vet vi att det vi gör är rätt? Emma Frans

Föreläsare är Emma Frans, doktor i epidemiologi, forskare vid Karolinska Institutet, föreläsare och vetenskapsskribent. Referatskribent är Åsa Brandt på kursen Ledning och organisering av socialt arbete, Socionomprogrammet, Göteborgs universitet.

Inledning

Föreläsningen handlar i mångt och mycket om evidens, vetenskaplighet och att slå hål på myter – vilka alltid är aktuella ämnen men kanske särskilt nu under epidemin. Hur vi förhåller oss till kunskap och fakta har satts på prov och problem har visat sig inte minst till följd av digitala medier.

Man måste tänka att ”alla dagar är första april”

Vi lever i en tid då nästan alla har möjlighet att sprida kunskap. Vi går omkring med hela världens uppslagsverk – mobiltelefonen – i fickan. I uppslagsverket ingår även desinformation. Felaktiga påståenden gällande medicin och hälsa är inte sällan förekommande. Personer som tror på de alternativa behandlingarna och förespråkar dem menar ofta också att man ska undvika de vetenskapligt belagda, evidensbaserade behandlingarna. Här kan nämnas den så kallade antivaccinationslobbyn, genom vilken det sprids påståenden om att vaccin leder till sjukdomar och diagnoser av olika slag. Påståenden kan ibland vara grundade i en enda studie, som dessutom kan vara tveksam, kritiserad och alltigenom präglad av forskningsfusk.

Missledande information är ett ständigt hot och det spelas framförallt på personer som inte är ”statistiskt kunniga”. Detta stora problem skulle kunna förklaras med två ord: bristande källkritik. Emma Frans berättar att hon tänkte att problematiken med desinformation skulle kunna lösas genom att uppmana folk att inte söka information via sociala medier. Sen insåg hon att lösningen inte är så pass enkel.

Felaktigheterna har flyttat från nätet och in i ”maktens finkorridorer”, som hon uttrycker det. Med detta hänvisar hon till ingen mindre än Donald Trump och ger exempel på presskonferenser där denna makthavare själv presenterar och bidrar med felaktiga påståenden, påståenden som från Vita husets sida (under Donald Trumps ledning) kommit att benämnas ”alternativa fakta” – inte lögner.

”Fake news”

Vad innefattas i fake news? Initialt handlar det om nyheter som presenteras som helt vanliga, trots att de består av desinformation. ”Faktan” är snedvriden och sprids tagen ur sitt sammanhang. Föreläsaren betonar att falska nyheter tenderar att spridas snabbare och bredare än korrekta nyheter och inte heller eventuella korrigeringar och tillrättalägganden når ut i samma utsträckning som de falska nyheterna.

Även traditionella medier sprider nyheter som inte är sanna. Men det behöver inte i alla sammanhang betyda att avsikten är att sprida falsk information. Emma Frans delar med sig av ett upplevt exempel med syfte att medge att även hon, som kan antas vara systematiskt källkritisk, kan drabbas av förvirring kring vad som är sant och inte när hon själv ställs i en rädslopräglad situation.

Detta förklarar hon med att vi människor kan förlora vår kritiska blick i stunder då vi är drabbade av rädsla. När en krisartad situation utvecklas snabbt i förhållande till vad som är hanterbart ökar också risken att felaktiga nyheter slinker igenom, även via medier som inte avsiktligt försöker vilseleda. Detta applicerar föreläsaren på ”corona-året” 2020 och ger som del av en förklaring att det uppstår en konkurrenssituation mellan traditionella och sociala medier. Det kan ur mediernas perspektiv vara viktigare att vara först med en nyhet än att innebörden verkligen stämmer.

Generellt sprider traditionella medier sådant som forskningen visar, men det behöver inte betyda att resultaten av forskningsunderlagen är ”tillräckligt” väl underbyggda. Frans uppmärksammar åhörarna på att se till de bakomliggande förklaringar som kan finnas i den alarmering som framhålls. Märkliga jämförelser, förenklingar och överdrifter används för att på ett effektivt sätt nå ut.

Medier arbetar också med att välja ut forskningsrapporter som säger emot varandra, eftersom det är ”tråkigt” att bara rapportera samma sak hela tiden. Den som säger något sensationellt får den största uppmärksamheten. Därför uppmärksammar medierna gärna den lilla procentandel av forskningen som visar någonting annat än vad majoriteten gör.

Vi lever också under en ”infodemi” (WHO)

Covid-19 har som bekant präglat året 2020. I och med utbredningen har världsomspännande konspirationsteorier uppstått. Det finns teorier som består av allt ifrån att en enskild person pekas ut som ansvarig för att ha fört över viruset från fladdermus till människa – till att 5G-nätet är bov i dramat på olika sätt.

Emma Frans berättar också om debatter kring faktafrågor, där det i vissa varianter uppstår en ”falsk balans”. Detta menar hon sker när ena sidan består av en kunnig expert/forskare verksam inom ett område, och den andra sidan av en icke-expert som kommit fram till motsatt uppfattning genom att ”i princip bara sitta och känna efter”, som hon uttrycker det.

En studie på Oxford University i England i maj 2020 visade att: 60 procent av respondenterna trodde att regeringen på något sätt vilseledde befolkningen, 40 procent trodde att viruset spridits med avsikt, 20 procent trodde att viruset är en bluff och 10 procent höll med om påståendet att viruset skapats av människor.

Något som klarlagts är att konspiratoriskt tänkande minskar benägenheten att vaccinera sig samt att följa allmänna rekommendationer. Diverse alternativmedicinska lösningar och huskurer mot covid-19 har rekommenderats av såväl mer okända privatpersoner som av inflytelserika personer – exempelvis presidenterna i USA och Madagaskar. En generell effekt av att personer går emot vetenskapligt belagda metoder blir att de inte söker, och således inte får, rätt behandling.

Föreläsaren betonar vikten av att tänka på hur man kan motverka spridandet av desinformation. Det kan handla om att lära ut kunskap som kan ge motstånd, till att gå på falska påståenden. Källkritisk kan gemene man vara genom att fundera över sina källor, försöka spåra påståendet bakåt och se vad det har för ursprung. Ett påstående tenderar att förändras ju längre bort det kommer från originalkällan. Väl där gäller det att ta reda på om originalkällan är trovärdig.

Nuförtiden har till exempel influencers stora plattformar och kan nå ut till en stor grupp människor. Ett sätt att bedöma trovärdigheten kan vara att fundera på om det kan finnas bakomliggande intressen, exempelvis ekonomiska eller politiska.

Frans framhåller att en doktorstitel inte per automatik innebär korrekthet. Även personer med bakgrund inom medicinsk forskning är med och sprider desinformation. Viktigt att tänka på är att det inte är fullgott att lyssna på vad en enskild expert säger, utan det är den samlade gruppen experter som är mest trovärdig att lyssna på. Mycket handlar också om att se till helheten kring det som presenteras. Exempelvis är inte alla faktauppgifter kring utbredning och dödsfall av covid-19 framtagna på samma sätt, så de måste analyseras i ett större sammanhang.

Forskningen går just nu fortare än vad den normalt sett gör, vilket är problematiskt. Forskning måste få ta tid och den kan inte alltid leverera snabba svar. Många forskningsstudier har under corona-året publicerats innan de gått igenom alla granskningsprocesser. Det kan vara svårt för allmänheten att vara uppmärksamma på att rapporter nu inte är granskade på det sätt de vanligtvis är och kan komma att revideras framöver.

Angående vaccin mot covid-19 kan det vara problematiskt att försöka snabba på vissa processer alldeles för mycket. Det är viktigt att vaccinera med säkra och effektiva vaccin. Vissa bieffekter får man inte reda på förrän det gått en tid och många insjuknat.

Förtroende

Inte desto mindre viktigt är det att faktiskt lita på vissa källor. Vi kan inte bedöma allting själva utan måste ha viss källtillit. Emma Frans rekommenderar att gå till trovärdiga källor såsom WHO och Folkhälsomyndigheten. De är specialiserade på hälsofrågor och går grundligt igenom den forskning som finns på området för att utveckla råd och rekommendationer.

Via Socialchefsdagarnas mobilwebb ställer föreläsaren en fråga till deltagarna: Har ditt förtroende för experter ökat eller minskat under pandemin? 80 procent svarar att de upplever att det ökat och 20 procent att det minskat.

Föreläsaren påpekar att självkritik också är en avgörande nyckel. Det fungerar inte att endast rikta kritik mot andra personer. Vi måste fundera över hur våra egna uppfattningar påverkar oss.

Vi har en tendens att stöta ifrån oss diverse påståenden utan vidare eftertanke och istället tro på det vi vill tro på. Det kan förklaras med kognitiv bias, bland annat bekräftelse-bias. Det är sannolikt att vi strävar efter att fortsätta bekräfta det vi redan tror på och överskatta vår egen kunnighet och kompetens.

Som svar på en fråga om vad Frans tycker om företeelsen med studier som publiceras utan att vara granskade enligt gängse kriterier, menar hon att vi i nuläget inte kan kräva att alla studier som publiceras ska vara strikt kontrollerade. I och med att det tar tid att se vissa relevanta och viktiga resultat kan det vara värt att publicera studier som redan nu ändå utgör stor relevans för läget. Dock, betonar hon, behövs en tydlighet kring vad som är eller inte är ordentligt granskat och fastställt.

Föreläsaren får en avslutande fråga och resonerar kring ifall framtiden kommer kräva en annan typ av informativt ledarskap. Hon föreslår att vetenskapsvärlden behöver bygga sina egna starka profiler, kanske inom organisationen, att sprida information genom.

Keep calm and wash your hands!


Socialchefsdagarna 2020, Hur vet vi att det vi gör är rätt? • Emma Frans, doktor i epidemiologi, forskare vid Karolinska institutet, föreläsare och folkbildare.

Text: Åsa Brandt, socionomstudent, Göteborgs universitet
Foto: Kerstin Öhman