4. Sysselsättning och social rättvisa

Jessica Arvidssons avhandling handlar om personer som gått i gymnasiesärskolan och vilken typ av sysselsättning de har efter gymnasiet. Hon hade upptäckt att det var svårt att följa särskolans elever, och att det saknas samlade individuella uppgifter. Det finns idag ingen samlad nationell bild av hur det går det i arbetslivet efter gymnasiesärskolan.

Tankar om arbete

Studien tar avstamp i tankar om arbete.

  1. FN säger att var och en har rätt till arbete och fritt val av sysselsättning. När det handlar om funktionsnedsatta handlar det om att erkänna rätten till arbete på samma villkor som andra.
  2. I en svensk kontext tar regeringsformen upp att välfärdssamhället ska trygga rätten till utbildning och arbete.

Syftet med studien är att

  • Öka kunskapen om vilka typer av sysselsättning efter gymnasiesärskolan. Vart tar man vägen? Det fanns en hypotes om att gymnasiesärskolan leder rätt in i daglig verksamhet. Men så var det inte.
  • Åskådliggöra faktorer och mönster som kan bidra till skillnader vad gäller typ av sysselsättning.
  • Skapa det nationella register som saknades, för att möjliggöra vidare studier.

Men hur skulle Jessica Arvidsson hitta den data som hon behövde till registret? Slutbetyg från gymnasiesärskola, ska alla ha och det är en allmän handling, som man ka begära ut där den är upprättad eller inkommen. Här kunde Jessica få in den basinformation hon behövde om sina informanter.

– Det var en fin tanke, men det uppstod vissa problem med att samla in detta. Ibland hittade man inte vissa årgångar. Ibland hade man inga betyg, men andra uppgifter. Ibland var det svårt att förstå vad slutbetyg är. Vissa hade till och med ringt runt till pensionerade rektorer, och bett dem att skapa nya listor, berättar Jessica.

– Jag fick många frågor om vem jag var, och i vilket syfte jag behövde betygen. Man trodde inte riktigt på att upgifterna kunde användas till ett gott syfte.

HURPID

Systemet HURPID skapades, med 12 269 fd elever 2011–2011 från hela Sverige. Vissa kommuner är inte med, eftersom de inte har bedrivit nån särskola. Det är ett jämnt bortfall över hela spektrumet. För att veta hur många som är 100 % jämförde Jessica med rapporter till Skolverket, vilka elever man har. Jämfört med detta har Skolverkets 17 000 elever totalt under denna tidsperiod.

HURPID kopplades ihop med register som som LSS och LISA (SCB): demografi, sysselsättning, inkomst och utbildning. Därefter har även information om föräldrar och programtyp lagts till.

Jessica presenterar fyra delstudier som visar den stora generella kartan.

  1. Vad gör man?
  • 47 % daglig verksamhet
  • 24 % någon annanstans
  • 22,4 % förvärvsarbete
  • 6,6 % studier, komvux

Det fanns en hypotes om att de flesta hamnade i daglig verksamhet, och det var mycket riktigt den största gruppen. Men långt ifrån alla. Det var ett lägre antal i daglig verksamhet än förväntat. Gruppen ”nån annanstans”, var större än väntat. Just nu pågår vidare studier på denna grupp, för att ta reda på vad de gör.

Framför allt små privata företag som anställer. Fler än väntat i denna grupp. Mindre andel kvinnor än män som arbetar.

  1. Vilka är det som arbetar?
  • Av de som jobbar är 70 % män och 30 % kvinnor.
  • 27,2 % av alla män och 15,6 % av alla kvinnor jobbar. Det skiljer 11 procentenheter mellan könen. Den nationella bilden är 3–5 %.
  • Det råder samma mönster som för arbetsmarknaden i stort, men betydligt tydligare här.
  • Två tredjedelar av kvinnorna arbetar i små privata företag, fem sjättedelar av männen.
  • Kvinnor är framför allt inom vård- och omsorg, kök och restaurang samt städ
  • Männen är inom detaljhandel, byggnadshantverkare, maskinoperatör.
  • 2,8 % av 12 269 har reguljär lön, och inget annat stöd
  1. Spelar det roll var man bor?

Jessica fick många frågor om hur det skilde sig mellan olika kommuner och regioner. Här fanns ingen tidigare forskning, så detta blev en delstudie. Hon har delat upp landet i fem regioner, och säger själv att det är ”väldigt grova kategorier jag har tittat på, om jag ska vara lite kritisk själv.”

  • Ja, det spelar roll var man bor, men det måste undersökas mer.
  • Många lokala initiativ ger olika förutsättningar.
  • Det tycks vara lättare att ha daglig verksamhet i storstad, och arbete i förortskommun.
  • Viktigt resultat: hur länge bor man på en plats? 19 % av alla hade flyttat under studiens tid, men bara 5 % som hade bytt kommun. De flesta flyttar inom samma kommun.
  1. Spelar föräldrarnas födelseland och utbildningsnivå roll?

Det är framför allt barn till högskoleutbildade föräldrar som har daglig verksamhet, och barn till lågutbildade föräldrar som finns i arbete. Detta oavsett vilket land föräldern kommer från.

Vad beror detta på? Jessica spekulerar i att välutbildade föräldrar har en högre välfärdskompetens, kan navigera systemet, vet vad man har rätt till, och orkar ligga på och driva på. Det skulle kunna vara så. Lågutbildade föräldrar kanske finns på en arbetsplats som inte ställer krav på utbildning. Då blir det lättare att hjälpa sitt barn med första klivet in på arbetsmarknaden.

Teorier om social rättvisa

De fyra studierna sattas i relation till teorier om social rättvisa av två politiska filosofer, Martha Nussbaum och Nancy Fraser.

Vad påverkar att man kommer till de fyra olika sysselsättningarna? Nussbaums teori om Capabilities approach:

  • Basala kapabiliteter, föds vi med. T.ex. här intellektuell funktionsnedsättning
  • Inre kapabiliteter får vi med oss under vägen. Utbildning, social bakgrund, kunskaper. Fostran, värderingar, förväntningar hemifrån, föräldrars mål och önskan.
  • Sociala kapabiliteter, finns i samhället, beroende på land och ortens förutsättningar.
  • Kombinerade kapabiliteter, är ens egen cocktail i egen kontext. Vilken sammansättning man har påverkar den sociala rättvisan i ett samhälle. Leder till ett möjlighets- och handlingsutrymme.

Erkänna och omfördela

Social rättvisa innebär att kunna göra och vara det man har anledning att värdesätta.

– Kommunens begränsade val minskar utrymmet. Nancy Fraser talar om omfördelning och erkännande. Vi behöver använda detta för att nå ökad social rättvisa. Vi behöver öka möjlighets- och handlingsutrymmet genom att omfördela de ekonomiska resurserna. Ett ökat individuellt stöd = det jag behöver för klivet ut i arbetslivet. Vi behöver erkänna att vi förväntar oss att de som gått särskolan är potentiella arbetstagare. Samhället behöver erkänna förmåga på ett mer omfattande sätt än vi gjort hittills, och det skulle också påverka handlingsutrymmet, menar Jessica.

Vad vi förväntar oss spelar stor roll för resultatet. Att det t.ex. saknas slutbetyg för gymnasiesärskolans elever jämför Jessica mot elever på övriga gymnasieskolor. Hade det hänt där?

– Att det finns på papper vad man har gjort är kanske ännu viktigare för en grupp som definieras av vad de inte kan. Det är en respekthandling att visa att vi värdesätter vad man har gjort under de här fyra åren, menar hon.

Ett intyg på den lokala kursen ”vuxenlivet” visar att eleven ska få insikt i föräldraskapet, socialtjänsten, socialförsäkringar, svensk familjerätt, åldrandet och döden. Detta är en bild man förmedlar och paketerar under etiketten ”vuxenlivet”. Vad skickar vi med för förväntningar på dessa elever i formuleringarna av kursen?

– För att bli erkänd måste man synas. Syns man inte som grupp eller individ är det ingen som kan erkänna ens förmågor eller kunskaper. Finns det ingen data, kan man inte följa livssituationen för den här gruppen. Och då kan man inte heller erkänna gruppens förmågor eller roll i samhället. Vi måste tillskriva särskolans elever social status, och erkänna deras kapabiliteter – att de kan!

Samhället i stort behöver ta ansvar för de kategoriseringar vi gör. Vi behöver förhålla oss till att vi delar in människor i vissa kategorier och fördela resurser på ett visst sätt. Men vad signalerar det?

– Jag brukar ge liknelsen att om du är cyklist, då ska du cykla på cykelbanan och använda hjälm. Men om man sedan vill övningsköra bil och röra mig friare? Vad har vi för beredskap för ett dubbelkommando, om man vill testa på att vara bilist ett tag? Vi tror på dig! Annars står cykeln i garaget som du kan ta. Den här flexibiliteten behövs, för att kunna testa olika saker och utmana sig, säger Jessica.

– Det jag tror att vi framför allt behöver på kort sikt, är ett individuellt anpassat stöd. Kön, ort, födelseår och föräldrar spelar roll! Vi behöver också koppla ihop utbildningspolitiken och arbetsmarknadspolitiken. Det är inte bara ett fälts ansvar, utan det hänger ihop.

Slutligen adresserar Jessica några frågor:

  • Förmår vi se förmågorna?
  • Vad har vi för förväntningar på personer i särskolan?
  • Kvinnors arbetslivschanser efter särskolan?
  • Digitaliseringens möjligheter, kan förenkla penninghantering t.ex.
  • Hur värderar vi människors insatser i arbetslivet?
  • Offentlig sektor som arbetsgivare, här finns stor förbättringspotential
  • Olika stor chans till arbete – hur möter vi detta?
  • Daglig verksamhet – mur eller trappa? Ofta kommer man inte vidare.
  • Praktik skyddad eller skarp?

Hör gärna av dig till jessica.arvidsson@bastad.se om du har frågor eller vill diskutera.


Seminarium 4. Sysselsättning och social rättvisa • Jessica Arvidsson, fil. dr i hälsa och livsstil med inriktning på handikappvetenskap, arbetar som enhetschef i Båstads kommun

Text: Jenny Asp, frilansande textkonsult och skribent
Foto: © Lina Öhman