21. Missbruk, beroende och psykisk hälsa – ansvarsfördelning kommun och landsting

Seminariet handlade om hinder eller möjlighet med nuvarande ansvarsfördelning mellan kommun och landsting, när det gäller missbruk, beroende och psykisk hälsa. Medverkande:  Mikael Malm, handläggare SKL, Avdelningen för vård och omsorg. Ing-Marie Wieselgren, projektchef Uppdrag psykisk hälsa, SKL. Marie-Louise Forsberg Fransson, särskilt inbjuden gäst, tidigare politiskt förtroendevald inom landstinget och arbetar idag som socialchef i Ljusnersbergs kommun.

Mikael Malm, foto Thomas Henrikson.

Ing-Marie Wieselgren, foto Thomas Henrikson.

Mikael Malm och Ing-Marie Wieselgren inleder gemensamt seminariet i detta ämne som engagerar många och som är väldigt aktuellt. De vill problematisera och peka på hinder och möjligheter.

Vad gäller missbruk och beroendefrågor så hamnar de ofta i ett gränsland mellan kommuner och landsting.

Det finns olika fokus:

  • Barn och unga
  • Personer med psykisk funktionsnedsättning – vuxna
  • Personer med missbruk och beroende
  • Samsjuklighet

Allt går in i varandra och ansvarsfördelningen ser olika ut mellankommun och landsting.

Om man tittar tio år bakåt i tiden så har det funnits fem problemområden. Hur aktuella är de idag? Vad har hänt på elva år?

  1. Stora skillnader i kvalitet och innehåll vilket leder till att det blivit stora skillnader i resultat.
  2. Ansvaret avgörs av huvudmännen själva och det gäller fortfarande även om man inte alltid önskar de. Det har dessutom blivit ännu mer svårarbetat med anledning av att nya huvudmän tillkommit genom åren.
  3. Samordningen brister. Där råder det delade meningar om hur vi klarar det: Ing-Marie anser att vi fortfarande inte klarar av det medan Mikael inte håller med utan i stället anser att det har hänt mycket i samverkan och samordning men att utmaningarna har vuxit.
  4. Stora kunskapsbrister om vilka insatser som vidtas i landsting och kommun
  5. Kunskapsbrister om verksmamma metoder där efterfrågan efter kunskap har ökat.

Behovet av samverkan och samordning ökar ju mer specialiserade vi blir och desto fler utförare som är inblandade. Vi ser också att det är fler personer med samsjuklighet jämfört med tidigare år. Det sätter krav på att alla måste bli effektivare, att vi måste få till kortare vårdtider och det blir viktigt med kontinuitet.

SiP 2010 har tagit tid att börja användas och parallellt finns det krafter som verkar i motsatt riktning som det är svårt att komma tillrätta med. Det blir gränsdragningar mellan huvudmän där ansvaret ställs på sin spets och en tendens att hänvisa till andra huvudmän.

Det finns många olika lagstiftningar och vi pratar för lite om värdekonflikterna emellan dessa.

När det t ex gäller HSL – SoL: Vilken vågskål väger tyngst? Resonerar vi olika beroende på om vi kommer från kommun eller landsting?

Tvång och frivillighet – det är en svår balansgång mellan dessa två där det blir ett intrång i den personliga integriteten. Hur kan vi tillgodose behovet och samtidigt se till integritet och personligt inflytande? Det råder utan tvekan ett glapp mellan lagstiftningarna.

Mikael fortsätter med att prata om våra Barn och Unga. Han konstaterar att de flesta av dem mår bra och fungerar i skola och barnomsorg men att vissa barn behöver mer.

De senaste siffrorna från Skolverket visar på att det har blivit färre elever som har behörighet till gymnasiet än tidigare år. Han anser att det borde ha blivit bättre i stället. Det finns många professioner och insatser runt ett barn. Ju mer behov desto mer stödinsatser har vi att ta till.

Undersökningar visar att missbruket ökar bland unga vuxna. Alkoholkonsumtionen minskar men cannabis är vanligare framförallt i åldersgruppen 16-29. Ett stort problem är att unga människor med missbruk faller mellan stolarna och att BUP bl a ser missbruk som ett skäl att exkludera d v s INTE ta emot ungdomarna.

SiS vittnar om stora bekymmer med klienter med samsjuklighet och tung problematik vilket i sin tur är ett stort bekymmer då SiS inte har något sjukvårdsuppdrag formellt sett, då det ligger på Landstinget. Gränsdragningsproblemen fortsätter med Socialtjänsten som beviljar HVB-plats men där Landstinget har sjukvårdsuppdraget. Kommunen beviljar en insats trots vetskap om att personen har behov av sjukvårdande behandling/insatser.

Ansvarsfördelningen är oklar; Socialtjänsten, BUP, elevhälsa, skola, primärvård. Vem har första linjen?

Det finns ekonomiska begränsningar hos alla huvudmän och ingen har helhetsansvaret. Vi har hårt pressade verksamheter både hos landsting och kommun där vi konkurrerar om samma personal.

Det brister i tillit och förtroende om varandras bedömningar och beslut. Vem har egentligen tolkningsföreträde??

Vem har rehabiliteringsansvaret för personer med psykisk funktionsnedsättning?

Det finns även här många aktörer, och ännu fler blir det vilket gör det ännu svårare. Här kommer även statliga huvudmän in som t ex arbetsförmedlingen och försäkringskassan.

Missbruk och beroende

Det finns mycket kunskap och vi har Nationella riktlinjer. Synen har förändrats och vi ser beroendet alltmer som ett sjukdomstillstånd. Men, det är fortfarande ett gemensamt ansvar där båda huvudmännen ska tillhandahålla rehabilitering och behandling. Vart går gränsen? Det överlåter regeringen till huvudmännen att bestämma och det tolkas olika vilket i slutändan leder till negativa konsekvenser för den enskilde.

Så länge som alla får den hjälp de behöver så är det bra! Men, det är MÅNGA aktörer inblandade.

De personer som nu vårdas enligt LVM har tidigare vårdats enl LPT. Gränssnittet är oklart mellan socialtjänsten och landstinget där socialtjänsten har ett ansvar att erbjuda psykosocial behandling men inte hälso -och sjukvård

Ansvarsgräns mellan öppen och sluten vård?

Det blir konsekvenser då det görs olika bedömning beroende på vart man bor i landet. Personer får insatser utan lagstöd. Det handlar om enskilda, drogberoende och ingen tar ansvar utan bollar tillbaka till varandra och vi blir arga på varandra.

Marie-Louise Forsberg Fransson bjuds upp på scenen och berättar att hon arbetar som socialchef i en liten kommun som heter Ljusnersberg. Kommunen har 5 000 invånare och har tagit emot flest nyanlända per capita i landet. De ligger illa till vad gäller psykisk ohälsa men de har en bra äldreomsorg. Marie-Louise beskriver att kommunen är utsatt på olika sätt. Det är en gamla gruvbygd med många lediga hus och billiga hus vilket lockat människor med vitt skilda problem att flytta dit. Socialtjänsten i kommunen har kontakt med alla rättspsykiatrins enheter i Sverige. Med anledning av det blir det väldigt viktigt att ta reda på hur samhället ser ut i dag. Hur jobbar vi med våra gränser? Hur kan vi lättare samarbeta?

Marie-Louise anser att när det gäller samverkan bör landstinget ha ett tydligare vård och behandlingsansvar så att kommunen får rikta in sig mer på det förebyggande arbetet för att komma in i tid. Som det är idag kommer kommunen in för sent.

Hon ser att det i Örebro län finns möjlighet att hävda sig i större diskussioner och det finns tradition med samtalsarenor. Men, de är för få för att klara av att greppa allting vilket leder till att de inte gör rätt utredningar i rätt tid.

Ser hon något som gnisslar mellan landsting och regioner? Hon menar att sjukhusen, hälsocentralerna och psykiatrin har samtliga gjort mycket var och en för sig. Alla har sina egna rutiner och styrdokument och alla vet vad de bör göra. Nu dags att gå till samhandling med den kunskap vi har. Som ett steg på vägen för att arbeta mer tillsammans har de tillsatt en samverkansledare över psykisk hälsa.

Publik: Det är bekymmersamt att det är problem samverkan mellan primärvården och kommunen
Svar: Primärvården har haft en stor utmaning med förskjutning till den öppna vårdformen från den slutna. Primärvården bör kliva fram men de måste få mer resurser
Publik: Men, så är det för alla huvudmän. Bördan, tyngden ökar på alla håll och hos alla huvudmän.

Publik: Vill vi ha en tydligare lagstiftning? På nåt vis måste vi bygga utifrån den individ vi ha och kanske tillämpa SiP i förebyggande syfte. Det finns behov av att identifiera svaga punkter i lagstiftningen. Det är svårt vid integrerad verksamhet då sekretessen blir en svårighet som leder till att man t ex inte dokumentera i samma dokument. Staten vill öka samverkan men de gör inget för att minska hinder för samverkan

Annika Westling, Strängnäs summerar med en reflektion: Vi pratar om lagar, rutiner och överenskommelser men för att de ska verka fullt ut behöver vi personal och personal som stannar kvar för att kunna bygga upp en genuin samverkan där vi känner varandra och blir modigare. Därför krävs det att vi jobbar mer med personalpolitik.

Avslutningsvis säger seminarieledarna: Var rädda om er och er personal så att vi orkar med det svåra uppdrag som vi har!


Seminarium 21. Missbruk, beroende och psykisk hälsa – hinder eller möjlighet med nuvarande ansvarsfördelning mellan kommun och landsting? • Mikael Malm, handläggare SKL, Avdelningen för vård och omsorg. Ing-Marie Wieselgren, projektchef Uppdrag psykisk hälsa, SKL. Marie-Louise Forsberg Fransson, särskilt inbjuden gäst, tidigare politiskt förtroendevald inom landstinget och arbetar idag som socialchef i Ljusnersbergs kommun.

Text: Lena Danielsson, socialförvaltningen Östersunds kommun
Foto: Foto: © Mark Harris, frozentime. Här hittar du bilder för nedladdning!