1. Kommunens möjligheter att få ersättning och råda över placeringen av ensamkommande barn

JP Infonet är ett informations- och kunskapsföretag som erbjuder juridisk kompetens på det sätt som kunden föredrar. Finn Kronsporre som håller i föreläsningen är konsult och har placering, omplacering och ersättning för ensamkommande flyktingbarn (EKB) som utgångspunkter i sin föreläsning.

Kronsporre beskriver organiseringen kring EKB, hur Migrationsverket anvisar varje barn till en kommun vilken blir anvisningskommunen med det övergripande ansvaret för barnets behov av skydd och boende. Anvisningskommunen ansvarar för utredning av varje barns enskilda behov. I samband med detta tar Kronsporre upp två exempel på konflikter som är vanligt förekommande mellan Migrationsverket och ansvarig kommun.

Det första exemplet handlar om huruvida kommunen får ersättning från Migrationsverket för de kostnader som uppkommer gällande insatser för barnet. I många fall har kommunerna upplevt att Migrationsverket ifrågasätter nödvändigheten bakom de kostnader som kommunerna ansöker om.

Det andra exemplet handlar om att kommunerna ibland har svårt att förhålla sig till Migrationsverkets åldersbestämning på barnet, då de i olika fall upplevt att barnet inte är i den ålder som angivits av Migrationsverket.

Ersättning för EKB

Gällande ersättning för EKB är domstolarnas utgångspunkt att kommunerna ska få ersättning för alla utlägg, fram tills dagen då barnet upphör vara EKB. Vad gäller ifrågasatta åldersbedömningar är en myndighet inte bunden av en annan myndighets bedömning, men i detta fall väger Migrationsverkets bedömning starkt. När en kommun gör observationen att EKB är äldre än vad Migrationsverket tillfälliga beslut anger, har i många fall den ansvariga kommunen avslutat pågående insats enligt egen bedömning.

Detta är dock inte en försvarbar hantering av konflikten. JO menar att kommunen inte får anta att åldersbedömning inte stämmer, innan beslut är taget hos Migrationsverket. Kommunen är dock inte bunden att tillhandahålla boende för barn, kommunen får själv bedöma var ett barn ska placeras. Därför är det möjligt för kommunen att göra en ny bedömning om att barnet kan få sina behov tillgodosedda på till exempel ett HVB eller ett stödboende istället för i ett familjehem. Det är dock viktigt att komma ihåg att ett beslut om anvisning väger tyngre än ett beslut om ålder.

Nytt ersättningssystem

Kronsporre informerar om att det införts ett nytt ersättningssystem. Orsaker till detta kan bland annat sägas vara att vissa kommuner haft för vana att förlänga beslut om insats från 18 till 21 år. Detta vill man sätta stopp för. Med det nya ersättningssystemet kan kommunen fortfarande få ersättning från Migrationsverket om barnet omhändertagits enligt LVU innan det fyllt 18. Det krävs alltså att barnet har till exempel ett socialt nedbrytande beteende som starkt avviker från samhällets normer, för att insatsen ska kunna förlängas och ersättas av Migrationsverket.

I anslutning till omplacering av EKB, nämner Kronsporre en aktuell diskurs kring huruvida EKB har samma rättigheter som andra barn, enligt barnkonventionen. Alla beslut gällande barn ska utgå från barnets bästa och ske i samförstånd med den enskilde, i barns fall, även med vårdnadshavare.

Den omnämnda diskursen pekar på skillnader mellan EKB och andra barn. Kronsporre nämner som exempel att ett svenskt barn som omhändertagits enligt LVU, eller ska placeras enligt SoL, aldrig placeras på ett HVB. Det gör däremot EKB. Beslut kring EKB skiljer sig ofta från beslut kring svenska barn, då besluten kring barn som inte är EKB ofta utgår mycket från vad vårdnadshavaren anser.

Samförstånd vid omplacering

Kronsporre hänvisar till JO som skriver att en kommun inte kan verkställa beslut om omplacering utan samförstånd. Vad gäller omplacering av EKB som fyllt 15 år, måste barnet själv höras och det måste finnas samtycke från god man. År 2015 anlände kring 35 000 EKB. I arbetet med att placera alla dessa barn framkom en hel del brister i utredningarna. Dels utreddes inte familjehemmen ordentligt på grund av det akuta behovet. JO kom genom granskning också fram till att de individuella genomförandeplanerna som upprättades var innehållslösa. Av SOSFS 2012:11 framkommer att beslut genomförs med barnets bästa i åtanke. Vid JOs granskning visade det sig att det ofta brast i kommuners användning av denna föreskrift under denna tid. Alla barn behandlades inte lika, samförståndet iakttogs inte i den utsträckning som krävdes.

Vad gäller beslut om olika placeringsformer, är det alltid viktigt att det framgår vilken typ av placering man beslutar om. Ofta beslutas det om tillfälliga placeringar under tiden som utredning pågår kring EKB. Om det är en tillfällig placering, ska det framgå i beslut att det är en tillfällig placering. Inte att det är ett beslut som gäller tillsvidare. En viktig princip i detta sammanhang är också att vårdavbrott ska undvikas i största möjliga utsträckning.

Kronsporre påvisar genom RÅ 2000 ref 16, att ett beslut om placering kan ändras vid en stor förändring. Om en kommun beslutar att omplacera på grund omfattande förändringar i rådande förhållanden, ska detta motiveras väl, kravet är att det ska finnas en stark grund för beslutet. När detta sker måste ett helt nytt beslut fattas, det får alltså inte vara ett verkställighetsbeslut.

Sammanfattningsvis är Kronsporres återkommande uppmaning under föreläsningen, att det alltid ska finnas en försvarbar rättslig grund för de beslut som fattas. Hans summerande slutkommentar är:

”Läs förordningstexterna noggrant, kommuner!”


Seminarium 1. Kommunens möjligheter att få ersättning och råda över placeringen av ensamkommande barn • Finn Kronsporre, socialrättsjurist och konsult på JP Infonet

Text: Sofia Eriksson och Lisa Hellberg, socionomstudenter på Mittuniversitetet i Östersund
Foto: © Mark Harris, frozentime. Här hittar du bilder för nedladdning!